————— —— Men skola de beqväma sig till att göra insättningar? Det går visst långsamt. De stora bankintressena nagga hvarandra alltjemt. Värst klandras Enskilda banken, som håller sitt diskonto högst. Hr Wallenberg — bankens lle faciet — småskrattar och menar att man lättare fördrager afundsjuka än medlidande. Den förlust som Smålandsbanken gjort eller kommer att göra på stadsmäklaren Holm, hvilken dock ganska betydligt kontribuerat i flera år till vinstutdelningen, enär han betalt ränta på den vexlingskassa som han för banken innehaft — har märkbart inverkat på saluvärdet å samma banks aktier. De säldes å sista fondbörs-auktionen under pari, något som hittills icke lärer inträffat med några bankaktier. Er tjenstvillige korrespondent greps, han som tusende andra, af en brinnande åtrå att häromdagen göra en lustresa. Då man hela veckan pligttroget sitter på embetsrummet, så behöfver man någon gång att lufta sig. Men i hvilken riktning skulle kosan styras? Till Mariefred och Gripsholm, dit flera ångare, med eller utan musik, annonserat färder? Till Drottningholm, Haga eller Ulriksdal? Till Rosersberg, Sigtuna eller Skokloster? Till Dalarön, Skuru eller Gustafsberg? Jag stod der som Herkules på skiljovägen. Då kom min vän hr X., tjensteman i kammarrätten och passionerad seglare, bjudande mig på en utfart i sin vältacklade Norrlandssnipa, hans andra jag, hans enda glädje. Anbudet mottogs naturligtvis. Den lugne sifferkarlen, på embetsrummet styf som en lineal, blef plötsligen, väl kommen i båten, iförd kavaj och sjömanshatt, en liflig och glad ture. Vi voro två i den vackra speljakten och styrde ut åt Saltsjön. Vinden var ypperlig, lite mera solsken hade ej skadat — men inte grams, sade X. Stockholmsboarne ha på de sista åren dragit sig allt mera från Mälarens stränder, hvilka icke äro så särdeles sunda, utåt Saltsjösidan, der hvarje år allt flera täcka villor växa upp vid stränderna. Jorden, fläcken, hvarpå villan uppföres, tillhör någon egendom, hvars egare upplåter plats mot hederlig afgift, vanligen på 30 år, hvarefter åbyggnaderna tillfalla honom. Vid middagstiden närmade vi oss Waxholm; granitfästningen presenterade sig ståtligt midt emot den lilla rödfärgade staden, hvilken sommartiden är fullpackad med Stockholmsboar. Men på venstra sidan, innan vi kommo till Waxholm, uppdagade vi en ståtlig villa under byggnad. Ögonblickligt kommenderade X rodret styrbord, och snart landade vi vid en brygga bildad af ett väldigt skeppsskrof, som för detta ändamål ditförts och blifvit fylldt med sten. Då vi kommo i land befunno vi oss i en vacker vidsträckt äng, bevuxen med ståtliga ekar i sin bästa ålder och med en vacker framtid på 100 år minst. På en höjd, som dominerade hela trakten, låg en villa i italiensk stil. Minst ett par dussin arbetare voro ifrigt sysselsatta utoch invändigt med målning och putsning, ty allt skulle vara färdigt till midsommar. Nedra våningen bestod af matsal, två förmak och en salong förbunden med tvenne något utspringande, öppna flyglar eller verandor, så att när salongsdörrarne af glas öppnas blir salongen dubbelt större. Öfre våningen är inredd till ett stort antalsofrum, antydande att en talrik familj ska ha sin sommarbostad der. På något afstånd från villan ligger en annan vacker byggnad, afsedd för ekonomien. Denna anläggning kostar fullfärdig sina 50,000, sade min vän X., räkenskapskarlen. Måtte väl det, sade vår vägvisare, men så är allt gjordt med besked, ska herrarne veta, för si ingeniören tål inte fusk. Hvem eger då detta ställe? ÅIngenisören på Stora Varfvet, vet jag, och han har pengar som gräs. Ah! den raske ingeniör Lindberg, förstår jag? inföll X. — ÅJa just han svarade vår cicerone och såg stolt ut på sin husbondes vägnar. Villan är belägen på Tenön, en gård som lyder under Bogesunds fideikommiss. Ur