— Mon hvarföro? — Emedan denne tiggare är en helig man, hvilken Gud ämnar anförtro stora ting. — Lycksalige Mauvepin, sade kardinalen, skall er ande ofta vara hos mig? — Ofta, monscigneur. — Skall den äfven framdeles samtala med mig? — Den skall lemna ers eminens råd å Guds vägnar. — Hvad skall jag göra sedan jag väl en gång kommit till Paris? — Derom är jag annu 1 okunmghet svarade Mauvepins ande, och jag återvänder till himlen för att hemta nya instruktioner. Under dessa ord aflägsnade sig rösten alltmera. — Salige Mauvepin .. ropade kardinalen, ännu ett ord! Men ingen svarade. Den himmelske budbäraren hade utan tvifvel sväfvat upp i höjden. Emellertid hade Paterne ej förlorat ett ord af kardinalens konversation med den himmelska rösten. När han ej mer hörde denna röst, tänkte han att han kunde gå tillbaka in till kardinalen. Men i detta ögonblick rörde sig det sammetsdraperi som hängde framför ingången till salen och en hand och en arm trädde ut ur detsamma. Denna hand lades på sakristanens axel, och på samma gång framträdde en man som varit dold bakom draperiet. Denne man som Paterne ej kände sade till honom i gäckande ton: