— Sätta en kask på hufvudet och spänna ett harnesk framför bröstet! stiga till häst .. leverera betaljer . . . — Men med hvem, min Gud? frågade kardinalen naivt, — Det gör detsumma, svarade den krigisko kapellanen. Med hugenotterna, till exempel. Kardinalen suckade ånyo. — Ack! sade han, min nevö är ju hugenott, han också? — Monseigneur, svarade Paterne strängt, ers höghet är kyrkans furste och bör såsom sådan förneka all slägtskap med kättarne. — Sålunda, fortfor kardinalen, som ej för något pris ville tala om sin nevö och arfvinge, är jag enligt din åsigt egentligen skapad för att leverera bataljer? — Ja, monseigneur. Ers eminens är en mycket ståtlig ädling. — He he! mumlade kardinalen, jag var, vill du säga ... — Nej, monseigneur, jag talar om den dag som är . . . — Du smickrar mig, Paterne. — Visst icke, monseigneur. Seneschallens fru i Tours, som är en mycket vacker qvinna på min ära! sade mig sistlidet år att hon högligen beundrade ers eminens. Kardinalen harskade sig smått vid detta förtroende och antog en smula utseendet af en förförare. Paterne återtog: — Jag skulle vilja se ers eminens i harnesk, ryttarestöflor och sporrar ...