(Insändt). den nödställda onkan med de fyra värnlösa barnen. (Se Göteborgs-Posten för d. 31 Maj). Herrlig pingestsolen brinner; Lifvet i naturen spinner In sig i allt högre prakt. Men hur hoppet åt sig bördar Aningar om rika skördar, Och hur klangfullt glädjen jublar Mellan digra blomsterschakt: Dväljes dock i dal och lunder Mången, som i vårens stnnder Vinter i sitt hjerta bär; Mången, hvilkens dag är kulen, Hoppets himmel alltid mulen, Och för hvilken jorden blott en Amma utan spenar är, Nyss ur lifvets dystra lägen Gick en tröttad pilgrim vägen Till en herrligare vår. Men då han i brödlös koja Lade af bekymrens boja, Spändes, centnertung, hon kring den Trogna makan vid hans bår. Skall i bojan hon förblöda? Hennes tårar hopplöst flöda, Der hon svag bland svaga står? Skall hon, en martyr för nöden, Känna huru långsamt döden Mattar armarna, hon ömt kring Tärda barnagruppen slår? Nej! ty hjertat af en moder, Källan till all kärleks floder, Är för skönt, för heligt bo För att plundras ut af nöden ... J, med milda känsloflöden Uti bröst, der nöd ej suckar, Ack, J delen ju min tro? Bringen, lifvets goda englar, Perför tröstens rosenstänglar Fram och åt det hjertats vinter, Gen en glöd af glädjens vår! Ljufvare bli vårens nöjen För Er sjelfva, när J böjen Undan tistlarna, som frodas I en nödställd likes spår. — — —m.