som folle de henne sjelt ull del; hennes årelystnad finner en tillfredsställelse deri. Hon försakar icke allenast, utan hon kastar med fritt mod öfver bord all den trefnad, som på hemmets grund kunde vinnas, för att icke låta dem komma efter på verldsnöjenas kappseglingsbana, och skulle hon någon gång hejdas af en tanke på dess såsänglighet, säger hon sig: Menniskan är icke ung mer än en gång i lifvet och då må hon väl få glädja sig, och så låter hon det med hejdlös fart gå, tills ynglingen blir en rumlare och flickan en kokett med sammankrumpet hjerta och intresset slappt och slött för allt annat än ytlighetens fladder och flärdens lumpna mål. På modren, såsom tillika husmoder och värdinna, beror de: att gifva sällskapslifvet den form och karakter, hvarigenom äfven det skulle blifva en skola för de unga till befrämjande af ett moraliskt och sedligt framåtskridande. Såsom väsendtligen bidragande dertill kunna vi icke underlåta att önska det helt andra demarkationslinier än de nu bestående måtte uppdragas för det anseende som i det gör sig gällande. Om t. ex. rikedomen och slägtförhållandena icke ställdes framför det personliga värdet; om modren i stället att inbjuda och, såsom äfven händer, nedlåta sig att som ett passande parti för sina döttrar söka fånga subjekter, hvilkas hela lif är en sammanhängande kedja at skändligheter, hvaraf hon skulle rygga tillbaka för att lägga en enda i dagen för dessa döttrars ögon, stängde sina dörrar för dem och icke dolde det förakt de förtjena, skulle deras antal snart glesna och en bättre sedlighetsande blifva rådande bland de unga. Männerna stifta lagar för brotten och qvinnorna för sederna, säger Aim6-Nartin i sin bok om samiljemödrars uppfostran. Fåfänga och lättsinne synas onekligen vara det yngel af paradisets orm, som slingrat sig igenom det närvarande samhällslifvets alla fogningar och gjuter sitt gilt äfven i våra ömmaste hjerteförhållanden; de förslöa trofasthetens helgd, förslappa kraften för det rätta, underminera familjelifvets grundvalar och begrafva i deras grus det jordiska fästet för den kärlek, som i uppstigande rigtning omfattar det högsta väsendet och allt hvad godt. och skönt som är af honom. Det ynglet skall öfversvämma vår tid och lägga en förbannelgens dom öfver frukterna af dess intelligenta framåtskridande, om icke vår tids mödrar under ett allvarligt behjertande af sitt kall gå att sätta en dam deremot i det uppväxande slägtets sinnen. Månne icke mängden af mödrar kunna spegla sig i hennes exempel? De föda och kläda sina barn, de bestå dem skolgång eller löna en lärare eller lärarinna i hemmet, till deras tjenst och fromma; de göra ännu mera då så påfordras, de sköta dem då något ondt påkommer, de vaka vid deras sjukbädd, de åsidosätta dagens nöjen eller bestyr och nattens ro för att vårda dem, de betjena dem med af trötthet domnande armar; de smälta i tårar vid deras förlust och skulle för priset af sin halfva lifslängd vilja köpa dem ur dödens armar. Kärlek fattas dem icke, men det är ännu blott den naturliga kärleken, sådan den till en del finnes nedlagd äfven hos mödrarne bland djuren. Det är dock en högre, som Gud och verlden fordrar af den med förnuft utrustade menniskomodren, den, i hvars barns förgängliga stofthydda en odödlig själ skall fostras för evigheten. Hon måste slå upp sitt öga och fästa sin blick på den högre betydelsen af sitt kall; hon bör lära sig törstå, att på henne hvilar vården och vakten af hennes barns hjerta, detta hjerta hvaraf litvet går, om hon skall blitva värdig sitt kall. Vi hafva härmed velat ansyfta den betydelse moderskallet eger i sig sjelf och de fordringar vår tid framför någon föregående uppställer på dess uppfyllande. Oändligt mycket mera vore att säga derom, men utrymmets inskränkthet och fruktan att genom en större vidlyftighet blifva tröttande hafva afhållit oss derifrån. Skulle dessa ord finna en genklang hos någon moder och hos henne väcka begåret efter en upplysning, hvars brist är hennes hinder, måtte hon gnugga likgiltighetens sömn ur sitt öga och den skall tillströmma henne med lefvande kratt från kristendomens ljus och erfarenhetens företeelser! Af dessa skall hon tilltalas mäktigare än af någon menniskas röst och klarare än af några böcker om uppfostran lära känna de stora frågor, som röra mensklighetens innersta och det arbete hon såsom en lem i Kristus har att uttöra vid deras lösning. Måhända torde någon anmärka att vi i det ofvanstående framhållit det moderliga kallet alltför isoleradt och utan sammanhang med understödet af det faderliga. Det har visserligen sin riktighet, men fadren, med sin utåt liggande verksamhet, har ingalunda det inflytande på barnets moraliska riktning, som den