deras HellgästA pig 1.: I Läraren kan icke mer än befrämja de ungas kunskapsbildning, samt genom disciplin i skolan eller vid den enskilda undervisningen hämmande verka på utbrotten af sjelsfsvåld, vanart och ett okynnigt sinnelag. Att: bevaka och förändra eller utrota dessa ligger ej inom gränserna af hans förhållande till lärjungen och kan ej af honom fordras. Det: tillhör modren eller hennes ställföreträderska hos barnen. Hon skall bestrida lärarinnekallet för deras hjertan, hon skall lära dem hvad sannt, hvad rätt och godt är, hon skall från! barndomens tidigaste dagar skärpa deras gehör för samvetets röst, hon skall vakta att icke deras begrepp måtte förvrängas af falska föreställningar och förvillande skenbarheter, hon skall gifva allt sitt rätta namn och icke frukta att låta barnet lära känna sina egna fel: hon skall i mån af dess sig utvecklande förstånd göra det bekant med allas våra pligter till Gud och hvarandra i allmänhet, hon skall se till att dess begär icke besmittas af synd och orenhet, eller deras bättre och ömtåligare känslor förslöas genom åhörandet af ett lättsinnigt gyckel öfver föremål, hvilka med allvar och vördnad af oss böra betraktas. Hon skall, så att säga, hålla den andliga lifsluften i hemmet ren, så att barnet icke der måtte insupa någon giftig miasma till skada för sin själ. Hon skall göra det till ett kärlekens och välsignelsens hemvist, der hennes barn kunna uppväxa till Herrans tjenst såsom Samuel i templet. Barnet fordrar en andlig helsovård liksom en lekamlig. Ingendera kan törsummas utan de menligaste följder, hvilkas vigt i afseende på den förra blir af så mycket mer omfattande betydelse som själen är det framför kroppen. Den består dock icke i några då och då med tillfällig högtidlighet predikade moralbud eller föreskrifter angående ett passande och formelt uppförande i det yttre, utan i ett på gudsfruktan, sedlighet och rättsinnighet grundadt lif i hemmet. Hemmet är den plantskola, der allt det vål eller ve som uppfyller lifvet får sin upprinnelse och sin näring, och modren är den örtagårdsmästare, åt hvilken planterandet och uppdragandet deraf är antörtrodt. En tidsålder af goda mödrar skulle frambringa en tidsålder af oändlig sällhet på jorden. Den skulle släcka krigets förödande bränder, lindra lagstiftningens mödor och förvandla brotten och straffen till en blott traditionel styggelse i verlden, den skulle upphäfva all religiös otro liksom all religiös fanatism och i en kärlek bilda en tro. För de flesta mödrar torde en sådan synpunkt af deras kall vara alldeles fremmande och väcka häpnad genom sin vidd. Kanske torde det mål den framställer synas afskräckande genom det arbete dess ernående förutsätter, men med det arbetet är dock icke så tarligt. De behöfde blott börja det med sig sjeltva, öppna sina egna ögon för den stora och eviga id som sträfvar att frigöra sin makt i lifvets alla fordringar — det ondas undertryckande och uvprättandet af det godas och sedligas välde — och de skulle, hvar i sin stad, uppfostra sina barn till lyckliga menniskor såsom deltagande arbetare för dess förverkligande. I stället att, såsom nu oftast visar sig vara fallet, sköta moders kallet som ett bihang till sina öfriga förhållanden, skulle det intaga rummet som det väsendtligaste och första. Den rike mannens maka skulle icke glömma att hon är moder för att i sällskapslifvets hvirfvel pråla med egodelar, hvilkas besittning en dag skall för hennes barn blifva en frestelse mer, hvaremot de behöfva att stärkas; den i ringare lefnadsvilkor stadda icke framställa fikandet efter penningar såsom det högsta exemplet för sina, eller konstnärinnan för sitt rykte och sitt namn undanrycka dem en vård, för hvars törsummande de torde hämna sig genom fördunklandet af beggedera. Man behöfver blott fatta ett enda verksamhetsmål djupt och med allvar, så vämjes man redan vid allt som är tomhet, platthet och flärd, och vill också i sina nöjen och förströelse ha ett innehåll af gedignare art. Vore vår tids mödrar sådane de borde vara, skulle de icke med den brinnande itver som nu visar sig söka och öfverlemna sig åt sällskapslifvet och dess förströelser samt, då barnens ålder det medgifver, dit injaga dem. Om dess tomhet är så ofta taladt att det vore öfverflödigt dervid uppehålla oss, men rörande dess inflytande på ungdomens sinne torde några ord här vara på sin plats. Se på dessa unga lejon, hvilka qväll efter qväll lefva i balsalongens tunga luft, andas dess qvalm och nedskölja dess dam med champagne eller andra hetsande drycker. År det glädje och lefnadsfriskhet, arbetsmod och framtidshopp som stråla ur deras ögon? Nej, knappt hafva de varit med, som det heter, ett par vintrar, så läser man deri likgiltighet och mätthet. Dock, de hafva fått smak på nöjen och förströelser och de fordra dem med stegrade retelser. Hvart den unge mannen nu ledes, iche är det dit, der han fyller sin bestämmelses mål eller finner sin lycka. Och flickan. hon som vid