Kanske skulle mången moder vilja härpå svara: Jag kan icke skapa mig till ett helgon. Jag har rätt väl dragit mig fram med den uppfostran jag fått, och detsamma hoppas jag mina barn skola göra med den jag ger dem. Jag gör så godt jag förmår, mera kan hvarken Gud eller menniskor af mig begärar. Ack, detta är likgiltighetens och den bedrägliga sjelfbelåtenhetens farliga ursäkt, och med den på tungan ställer hon sig på samma ståndpunkt som den goda frun, hvilken trodde sig med ullstrumporna och skolgången hafra uppfyllt sina moderliga pligter. Medan vår tid med större intresse än någon föregående omfattar det uppväxande slägtets uppfostran och bildning, medan de upplystaste och ädlaste män egna sig åt det facket, medan mölen föranstaltas och ungdomslärare från vidt skiljda trakter samla sig för att utbyta sina erfarenheter och rådslå om de lämpligaste och verksammaste metoder för vinnandet af deras mål, betrakta vår tids mödrar i allmänhet detta med fullkomlig indifferens eller med passivt bifall. De betänka icke att detta arbete ställer sin fordran på deras medverkan, eller se ej att de skuggor, som oaktadt dessa ädla bemödan