Några ord till vår tids mödrar. Om vi betrakta vår tid och dess dater, cunna vi med skäl kalla den en framåtskrilandets tid. Intelligensens krafter hafva i våra dagar tagit ett afgörande välde öfver materiens och gjort dem sig underdåniga till n förut icke anad grad. Menniskan har geiom sina forskningar kommit till upptäckter ch resultater, som man för icke så länge selan skulle hållit otroligt att uppnå; hon har agt handen på inseglet till den lagbok, hvarefter skapelsens Herre styrer naturen, och hon har bläddrat djupt i dess hemlighetsfulla blad. Hon har, så att säga, skapat sig sitt jordiska lif nytt, öppnat hittills obekanta fält för sin verksamhet, beredt tillgångar till sina mödors rikligare lön och uppfunnit tusende njutningar med medlen att göra sig dem till godo. Hela den för dagen liggande sidan at vår tid vinner onekligen vid jemförelsen med ett fordom, och ändå gör sig en bitter klagan gällande mot det unga slägtet, som föres af dess strömdrag och gungar i dess glittrande hvirflar. Hvad denna klagan gäller, veta vi alla. Ungdomen är uppblåst af en inbilskhet och höga tankar om sig sjelf; den bemöter med öfverlägsenhet och missaktning det äldre slägtet, förgätande att det och dess föregångare i arbete och möda förvärfvat de erfarenheter och upparbetat de vägar, som bringar den nyttans och ärans vinning; den öfverlemnar sig åt ett öfverdådigt lättsinne och omåttligt njutningsbegär; den offrar åt såsängan och ytligheten; hyllar skenet och förbiser verkligheten; den kläder brottet i siden och glachandskar och rodnar så hvarken för verlden eller sitt samvete; med ett ord, oaktadt det större mått af vetande och kunskaper, hvaraf den sättes i besittning, tyckes den temligen allmänt rikta sin bana långt på sidan om det renare och sedligare lifvets höga mål. Denna klagan, hvars befogenhet, ty värr, icke motsäges af den dagliga erfarenheten, hvad bevisar den väl, om icke att den moraliska och intelligenta, eller hjertats och törnuftets bildning icke i lika grad följa hvarandra eller stå i full harmonisk jemnvigt till hvarandra? Och hvar skola vi söka orsaken dertill? På hvem skola vi kasta skulden derför? Jag vågar säga på vår tids mödrar. Jag kände en gång en gammal fru, mo der till flera barn, — stora vildbasare och hela husets förskräckelse — som, slutande en strumpa, hvilken kompletterade det sista halfdussin hon under årets lopp med flitiga händer stickat till hvart och ett af barnen, sade: Gud ske lof, nu stå de sig godt med strumpor! Jag har alltid hållit dem varma om fötterna, hvarför de alltid varit krya och friska som nötkärnor. — Det är ganska väl, för så vida en frisk kropp betingar en frisk själ och befordrandet derat är det förnämsta för en moders omsorger, anmärkte jag. — Hvad själen beträffar, kan jag ej göra något vid den. Den får Gud och de sjelfva sörja för, svarade den goda frun. — En mor har dock sina barns uppfostran sig ombetrodd. — Jag sparar hvarken skolgång eller enskild undervisning för dem. Jag kostar ut stora pengar i böcker, noter och tapisserimönster för både gossarne och flickorna, så inte skola de i en framtid komma och säga mig, att något blifvit sparadt för deras uppfostran, vilja de blott draga fördel deraf — sade den goda frun med en sjelfförnöjelse, som vittnade om att hon trodde sig uppfyllt all moderlig rättfärdighet både för Gud och menniskor. Jag vågar nästan säga att den närvarande tiden har i detta fall ett större kraf och ålägger större förpligtelser än någon föregående, ty i samma mån som den utvidgade makten öfver de yttre tingen stegrar och mångfaldigar frestelserna till missbruket at densamma erfordras stärkta grundsatser, tyglade begär och rena seder, såsom skyddsvärn deremot. Hvar skola dessa säkrare vinnas än i barnahemmet under vården af en moder, som sjelf genom exemplet af kristliga dygder bygger dem ett tempel i sina barns hjertan och införlifvar aktningen för religionens och sedlighetens värde med hela deras lefnadsåsigt och all deras sträfvan under de vexlande skitten som förestå dem? Det är i barnahjertat de frön skola utsås, hvilka under den mognade åldrens dagar skola bära de frukter vi här omnämnt. Kanske skulle mången moder vilja härpå svara: ÅJag kan icke skapa mig till ett helgon. Jag har rätt väl dragit mig fram med den uppfostran jag fått, och detsamma hoppas ag mina barn skola göra med den jag ger