ehuru samtidigt underrättelse ingått om, acvjvi unionen är i färd med att företaga en storar-dtad minskning at sin armå. Sålunda heter li det i Messager franco-americian: Hvilkalla åsigter hyser presidenten i afseende på den F yttre politiken? Detta är en fråga, som i hvad fo ögonblick som helst kan få den största bety-lsi delse. Vi finna ett svar härå i det tal, som p Johnson höll i Nashville, och det skall vara sk riktigast att fullständigt återgifva ifrågavaran-Js. de yttranden: Jag bekänner mig i ett och su allt till Monroedoktrinen, sade den tillkom-v mande vice presidenten, och jag påstår, attld den dag ej mera är långt borta, då vi efter upprorets undertryckande skola säga till NaIs poleon, att han icke må upprätta en monarkilp i Mexico. Att den dåvarande kandidaten tillls vice presidentposten skall uttrycka sina åsig-f ter i en annan form nu, då han som president i republiken tager till ordet till de främmande makterna, är mer än sannolikt; men det kan ej betviflas, att han ännu alltjemt är af sin förra mening. Johnson har erhållit sin uppfostran hos den gamla demokratien, och det är en känd sak, att detta parti förnämligast har upp rätthållandet af Monroedoktrinen att tacka för sin popularitet. Så snart den nye presidenten lemnar Lincolns kloka politik, skall det visa sig genom utrikesministern Svwards afträdande; ty denne minister gjorde ständigt motstånd i kabinettet, då man började luta till Monroedoktrinen. Om Seward utträder ur kainettet af andra skäl än helsoskäl, kan man nse hans utträdande som ett symptom till en rigisk politik gentemot Europa. I tidn.Inkernational, hvilken med franska regeringens understöd utgifves i England och ledes i dess anda, finnes detta yttrande: -I armåen råder blott en mening om, att freden måste undertecknas på kejsar Maximilians rygg. En amerikansk korresp. till Köln. Zeit. uttalar sig i ungefär samma anda. Det är bekant, att underrättelsen om Leees kapitulation väckte stora bekymmer i Paris; de demokratiska tidningarne tordrade, att franska trupperna skulle så hastigt som möjligt hemkallas från Mexico, under debatten har det redan med anledning af mexicanska frågan kommit till häftiga sammandrabbningar mellan regeringen och oppositionen inom lagstiftande kåren, och man tror nu i Paris, att Frankrike skall förstärka sin eskader i de amerikanska farvattnen, så framt franska regeringen icke bestämmer sig för att, såsom hon från flera håll tillrådes, låta den militära hjelpen hädanefter följas af endast den finansiela. Huru härmed än må vara, synes det dock säkert, att den nye amerikanske presidenten ännu icke fattat beslut om sin blifvande hållning till Mexico, hvarföre den närmaste framtiden i hänsyn härtill med den lifligaste spänning afvaktas af hela verlden, som skulle finna sig djupt berörd af en konflikt mellan Frankrike och Amerika. Många skäl finnas dock som tala tör att genom en sådan ytterlighet verldens lugn ej skall bli stördt. Det har emellertid varit vår pligt att redogöra för dagens stämning. Tillståndet i Spanien — skrifver Nordd. allg. Zeit. — är ännu oförändradt. Trenne temligen skarpt utpräglade partier stå gentemot regeringen, neml.: först progressisterna, hvilka vilja på konstitutionel väg rädda konungadömet; åernäst det radikala partiet, som har en temligen starkt utpräglad republikansk anstrykning, och slutligen det s. k. iberiska partiet, hvilket vill sammansmälta Spanien och Portugal till en stat och ett folk. Det gamla carlistiska partiet existerar visserligen äfven ännu, men endast i enskilda personligheter, och man frånkänner det allt inflytande. Hvad ministören Narvaez angår, söker den hålla sig vid lif, genom att hålla sig intill en konstigt frambragt parlamentarisk majoritet. Ett af deputerade kammarens sista plena lemnade en komisk illustration härtill. Budgetfrågan stod på dagordningen, och som denna sak endast i ringa grad intresserar det spanska framstegspartiet, i motsats till hvad fallet är annorstädes, var den ministeriela majoriteten icke fulltaligt representerad och blef mycket oangenämt öfverraskad af att se, det oppositionen infunnit sig med hela sin styrka, för att öfverrumpla densamma och åstadkomma ett misstroende-votum mot regeringen. Alonzo Martinez angrep genast regeringen på det våldsammaste sätt, förebrådde henne, att hon bortgifvil embeten och sinecurer till sina anhängare o. s. v. Han slöt med att föreslå, det man skulle gifva regeringen ett afgjordt misstroendevotum och uppmana henne att för framtiden hålla lagen. Oppositionen triumferade. Men den hade gjort upp räkningen utan värden, det vill säga utan inrikesministern Gonzales Bravo. Denne är karl för att kunna tala 8 timmar å rad, utan att behöfva så mycket som ett glas sockervatten, och denna gång skulle han talat i 24 timmar, om så varit nödigt. Denne väldige talare besteg talarestolen och började utbreda sig mot förslaget. Samtidigt härmed flögo bud åstad och Lansamnan Uanhmaga da miniatar;iala abi.