en ordlek, och att göra en vers af syra förut bestämda rim. Konungarne gissa, sundera och deklamera; men förgäfves. Då framträder Paris och vinner alla tre priserna, hvarsör han bekransas af Helena, sedan han först yppat sitt namn och sitt konungsliga stånd. För att mera ostörd kunna bedrifva sin lilla kärleksintrig, begär Paris att Calehas måtte på något sätt aflägsna den gamle Menelans, Helenas gemål, hvilket Calehas äfven gör genom att låta oraklet befalla Menelaus att resa till Creta, hvarpå Menelaus, lydig oraklet, ta: på sig sin reshalsduk och beger sig i väg med sin nattsäck i handen, lemnande Paris sältet fritt. Paris talar nu med Helena om kärlek; dagar ach veckor förflyta. men Helenas dygd står fast, oaktadt hennes hjerta talar högt för den galante konungasonen. Utledsen på att icke hinna längre än till kärlekens abed beslutar sig Paris för att begagna list och underrättar Helena derom. Helena låter då fördubbla vakterna utanför sitt palats, hvarefter hon går lugu till hvila, sedan hon först bedt Caleh. s stanna i hennes rum och vaka öfver henne. Knappt har Helena somnat in, med den önskan, att hon i dömmen matte få se Paris, förrän Calchas smyger sig ifrån henne, lockad af den sköna Bucchis och den frestande supen. Förklädd till slaf smyger nu Paris in till Helena, som vaknar, men tror sig drömma, hvarför hon ock snart sjunker i Paris armar. I samma ögonblick återkommer Menelaus från sin resa och öfverraskar de båda älskande. Rasande af harm ropar den äkta mannen på vittnen, och på hans rop tillskynda konungarne och hoffolket, som under tiden under sång och skämt grundligt förplägat sig med drufvarZs safter. Sedan Menelaus förklarat händelsen, blir Paris körd på porten. Händelsen förflyttas nu från Sparta till badorten Nauplia, der konungarne friska upp sig efter sina regeringsbestyr. Till straff. för Menelai halstarr att vilja hafva den sköna Helena uteslutande fö har Venus ställt så till i Grekland, att hustrurna i allmänhet börja öfvergifva sina män, hvarför Nenelaus af Calchas och Agamemnon blir bestormad med föreställningar om huru nödvändigt det är att genast leverera den sköna Helena åt Paris, för att blidka gudinnans vrede. Menelaus stretar emot och gråter öfver sitt hårda öde; men då kommer en räddande engel, i skepnad af en Stor-Augur från Cythere och tillkännager att gudinnans vrede kan blidkas om drottning Helena följer med honom till Cythere och der med egen hand offrar hundra hvita qvigor. Menelaus går glad in på förslaget och Helena, som i Stor-Auguren igenkänner den förklädde Paris, stiger med honom ombord på Venerig galeja. Väl kommen ombord med Helena, visar sig Paris i sin rätta gestalt och seglar med sitt sköna byte till Cythere, skrattande åt den bedragne äkta mannen och hans vänner, som gifva flyktingarne en skur af förbannelser med på färden. Som hvar och en af ofvanstående kan se, är innehållet af så slipprig art som möjligt, och anlagd på att tala till sinnligheten, men ej till vår ädlare natur, hvilket senare dock borde vara dramatikens och teaterns uppgift. Utan att vara smittad aftidens blaserade smak och anda, måste man dock medge att stycket, i den form det här framträder, kan ses med nöje, ty bearbetaren har gjort sitt bästa för att få bort det mest anstötliga, och draperat hvad som nödvändigtvis måste finnas qvar. Musiken är styckets poesi, hvars uppgift det är att uppbära och gifva värde åt det hela, och i sanning, här uppfyller den sitt ändamål. Sprittande liflig som en glittrande vattenkaskad låter den sinn toner regna ned och friska upp de tynande blomster, hvarpå libretton bjuder. Af vackra melodier förekomma många, och skola de helt säkert likt Orpheimelodierna snart sjungas af en och hvar, celler med ett ord bli populära. Utförandet förtjenar ett utmärkt loford, ty de rätt svåra sångpartierna återgåfvos i allmänhet öfverraskande väl. M:ll Hjortsberg sjöng Helenas parti med musikalisk smak och finess, äfven hennes spel kan kallas lyckadt. Hr Rodhe var en präktig Paris, särdeles vid sitt uppträdande i tredje akten, hr Thegerström återgaf den stackars äkta mannens, konung Menelaus, roll särdeles komiskt, hr Gustafsson var i spel som sång en förträfflig Calchas. och må skildt med beröm framhållas hans deltagande i trion, sista akten. Hr Blomqvist (Agamemnon) och hr Rå deström (Achilles), samt föröfrigt alla de spelande bidrogo hvar i sin mån till att gifva stycket den rätta färgen. Kostymerna voro lysande och kostbara, dekorationerna nya och berömvärda, och länder uppsättningen af den sköna Helena i det fallet hr Zetterholm till mycken heder, och som vi hoppas, till stor förtjenst. T —-— ar — K?2 222C2z2 XAAA TT Te Meteorologiska Iakttagelser.