iklädde sig munken hertigens rustning och gick att ställa sig vid fönstret med ryggen vind mot dörrn. — Nu, monseigneur, sade han till hertigen, bör ni hålla er näsduk framför ert ansigte och låtsa er känna djup smärta. Gå sedan djertt på. — Min far, svarade hertigen, konungens folk skola kanhända respektera er; men i händelse ni faller och jag är nog lycklig att kunna lemna Louvren, hvad kan jag göra för era anförvandter? — Monscigneur, svarade munken, jag har en bror hvilken är munk liksom jag, och mitt kloster är mycket fattigt ... — Jag skall rikta dem, svarade hertigen. Derpå knäföll den falske munken framför dom Alphonse och mottog hans välsignelse. Dom Alphonse vände derefter åter ryggen åt dörren och hertigen klappade på. Dörren öppnades och den falske munken passerade igenom ... Hvarken Mauvepin, som trott sig se hertigen luta sin panna mot fönstergallren, eller herr de Crillon, som såg honom passera, eller gardisterna och schweitzarne, som bevakade korridoren, misstänkte att det var hertigen som utgick under en munkkåpa. Det var först då Mauvepin inträdde i rummet med sina pistoler i handen för att verkställa herr de Crillons befallning och dom Alphonse dervid vände sig om, som man blef varse sitt misstag. Narren lät höra ett anskri. — Döda mig! sade munken, hertigen än räddad! .. Men Mauvepin vårdade sig ej att krossa munkens hufvud utan störtade ut ur rummet ropande: