verlemnade regeringen det förslag, hvarom nu är fråga och som af kommande ständer väntar sin dom. Detta förslag har ett stort företräde, som de föregående förslagen saknat, neml. verkställbarheten, och det är väl ändå efter verkställbarheten af en stor samhällsreform, som en regerings vishet mätes. Måttet, tillfredsstallande för nationen, var för regeringen hedrande. I den kongl. propositionen till ständerna, som utgör inledningen till förslaget, framhälles oförstäldt den gamla ståndsfördelningen såsom en vittrad grund, och i sitt utlåtande till statsrådsprotokollet höjer justitiestatsaministern en varnande stämma. Han nämner det der ordet: försent, som blifvit så ominöst sedan 1848. Mycket af hvad nämnde år förde med sig till verlden. tog det äfven med sig när det gick. men lemnade likväl det bästa qvar, just detta lilla ord, som är odödligt, emedan Guds röst talade deri, och det skall bli en varning för kommande slägten. Justitiestatsministern kunde för öfrigt med så mycket större skäl säga, att reformen icke vore för tidig, som 1809 års konstitutionsutskott redan sagt detsamma. Berörde utskott utdömer ståndsfördelningen, men, i stället för att rifva den vittrade grunden. byggde det derpå den riksdagsordning vi ännu ha qvar, och byggningen blef derefter. Om det för ett land är en stor lycka att män finnas med nog mod och kraft att, för det helas räddning, göra en statshvälfning, så måste mau likväl beklaga att sådana män icke begagna sig af tillfället och taga steget fullt ut. Att störta enväldet och icke på samma. gång tilltäppa den källa, eller ståndssplittringen, hvarur enväldet flera äv en gång flutit, det var verkligen att kasta från sig på framtiden många bekymmer, kanske risken af de största vådor. Det är en half revolution med den återstående hälften till testamente. Det kan bli äfventyrligt nog för testamentstagarne. Granskar man närmare vår nuvarande riksdagsordning med dess fyra sammanbundna stånd, så ser man en underlig figur. Det är två lefvande som släpa med sig två döda. Ty under det de två folkvaldu stånden införlifva med sig den ena samhällsklassen efter den andra, inforlisva de begge privilegierade intet. Men den som ej förmår införlifva, den är de facto död, och Msausolns prydligher förtager ej intrycket af sörgängligheten. Man skulle äfven kunna likna dessa begge stånd, det ena vid ett gammalt vapenhus och det andra vid en gammal sakristia, vördnadsbjudande begge två, det förstås, men endast tillgängliga för dem som å dragande kall syssla uti dem, men otillgängliga för den öfriga verlden. Ingen bestrider att dessa begge stånd haft sin tid då de måhända med något skäl kunde anse sig berättigade till företräden. Ingen lörnekar t. ex. den ärorika del adeln haft i, förfåderns bedrifter. Svenska adeln har mer än en gång klädt blodig skjorta för fäderneslandet, men jag tänker, jag, att de stora härskarorna aflandets torftigare söner eller de djupa lederna också fått kläda blodiga skjortor, fast utan tillfälle att ömsa. Vändande hem från de slagfält, de gödt med sitt blod, fingo de så lagom med af lagarne, men så mycket flera och tyngre skattebördor att bära. De sågo de högadliga anförarne jublande intåga i stora slott och beklädas med höga lönande embeten, men vände sjelfve åter, och oftast utan ringaste knot, till den vanliga husmanskosten, hafrekakan eller barkbrödet. De stora tjensterna borde sålunda redan vara betalta, tycker jag, räkningen för längesen qvitterad och ingenting att fordra mer. För öfrigt är det en farlig sak att vilja grunda fördelar på historiska minnen. Massan af folket bar nog sina historiska minnen, den också. Den minnes de gamla allshärjartingen, då det fullkomligt suveräna folket ganska härdhändt handskades med konungar och andra höga herrar. Tänk nu om ättlingar till detta folk också ville pocka på företräden och makt just på grund al sådana minnen! Hur skulle då adeln och prestestånpet taga det? Jag befarar att dessa båda s. k. historiska stånd skulle i sin förskräckelse vara färdiga att radera ut hela historien. Hvad pu särskildt angår presteständet, så har vilkoret för dess företräde för längesedan upphört. Bildningen är ej mera detta stånds ensamma tillhörighet. Man kan icke ens säga att detta stånd representerar den allmänna folkbildniugen, som är nyare tiders verk. Folkskolan, roten till denna bildning, är mindre presteståndets än de öfriga ståndens verk. Från den stunden staten nödgades skilja skolan från kyrkan upphörde helt och hållet presteståndet att representera den förra, och hvad angår den senare eller kyrkan, allas tillhörighet, så måtte väl hon representeras icke blott af dem, som predika i kyrkorna, utan äfven af dem. som bygga och underhålla dem, och allrasäkrast och vackrast representeras hon af dem, som utan skrymtan, såänga och flärd efterlefva det gudomliga i kyrkans lära. Föröfrigt har presterskapet kyrkomötet att tillgå. Det är en af de väsentligaste egenskaperna i det kongl. förslaget, att ståndsprivilegierna, utom i hvad rör representationsrätten, icke rubbas. Ingenting af det bestäende rubbas, utom det som omöjligen längre kan bestå, eller fåtalets företräde på det stora flertalets bekostnad. Både adel och prester skola till ymnighet ingå i den nya representationen. Det är för mycken upplysning och för många insigter i dessa begge samhällsklasser, för att representationen utan saknad skulle kunna undvara dem. Men de inträda då, icke på grund af den döda bokstafven i en föråldrad riksdagsordning, utan på grund af den lefvande känslan af aktning och förtroende, just det som utgör den sanne medborgaren, det sanna, fria och lyckliga samhället. Då först skola de bli hjertligt välkomne, hvilket de ullforene aldrig varit. Selfbjudna gästers öde känner man. Lediga tjenster. Stadsfiskalstjensten i Torshälla och stadsbyggmästarebefattningen i Söderhamn samt vid tullverket: en nederlags inspektorstjenst i Malmö, en kammarskrifvaretjenst i dito, två vaktmästaretjenster i dito, en bevakningsinspektorstjenst i dito, en uppsyningsmangtfiendf I dta A HHAEAAE —