af Italien skola kapitlen uppställa tre kandidater, hvaribland päfven sedan gör sitt val. F. d. storhertigens af Toskana privata egendomar hafva nyligen blifvit försälda till riddaren Sloand för 2 mill. fres. Affären tros dock endast vara ett köp för syns skull. Det tal presidenten Johnson vid emottagandet af en deputation från Illionis hållit och af hvilket telegrafen redan meddelat hufvudinnehållet är temligen otydligt, men synes antyda att presidenten ej ämnar visa samma moderation mot Södern som så mycket utmärkte hans store företrädare. Hvad mr Johnson taJade om förräderi synes han nemligen icke blott vilja tillämpa på dem som äro i mer eller mindre grad invecklade i det afskyvärda mordet utan äfven på sydstatsmännen i allmänhet. Ilan yttrade nemligen: Ett sådant brott som mordet på en stor och god man härflyter icke från en enda individ, om än aldrig så förtvifladt elak. Vi kunna spåra detsamma tillbaka till dem som voro källan till alla våra olyckor. Ingen kan vilja påstå, att om mördaren häktades, han borde undgå straff; men är han ensam skyldig? Här mina herrar, vänten j kanhända ett uttryck för min blifvande politik. En sak vill jag säga. Hvarje tidehvarf lär oss sin lexa. Så äfven det hvari vi lefva. Amerikanska folket måste lära, om de ej redan inser det, att förräderiet är ett brott, som maste straffas, att regeringen icke alltid ser igenom fingrarne med sina siender och att den är stark, icke blott att skydda utan äfven att straffa. I vår brottmälslag står förräderi som det sista och svåraste af alla brott. Folket måste förstå att det är det svartaste af brott och obevekligt måste straffas. Medan vi stå förfärade vid mordet af en man midt ibland oss, skola vi väl tillåta att förrädare mörda — jag bryr mig ej om med hvad slags vapen — staten sjelf utan att bli straffade, skola vi tillåta att nationen dödas? Allmänna moralen och allmänna opinionen måste byggas på säkra och oböjliga principer af rättvisa. Då frågan om att utöfva nåd kommer framför mig skall jag öfverväga den lugnt och uppmärksamt, ihågkommande att jag är nationens exekutiva makt. Jag vet att män älska att deras namn omtalas i förbindelse med nåd och förbarmande, och att det är lätt att gifva efter för denna impuls. Men vi få ej förgäta, att hvad som är nåd mot den enskilde är grymhet mot staten. Vid utöfvande af det höga prerogativet att gifva nåd, måste man vara förvissad om att detsamma icke användes till att rädda några få på mängdens bekostnad. Varen öfvertygade om att jag ej skall rådfråga mina känslor ensamt, utan att jag skall kunna afgifva räkenskap för hela folket. Om biomständigheterna vid mordet å presidenten Lincoln berättar Newyorker Iandelszeitung följande: — Blott en person af den på teatern närvarande publiken fattade genast betydelsen af hvad som tilldrog sig. Det var hr J. B. Stewart, en Newyorkeradvokat, hvilken hade en orkesterplats och, så snart mördaren vände sig mot fonden på scenen, sprang upp på denna och följde efter honom. Han var blott några steg efter flyktingen, då denne passerade utgångsdörren och slog denna i lås efter sig. Det dröjde några minuter innan dörren kunde öppnas, så att mördaren hade tid att kasta sig på en å gatan i beredskap hållen häst och galoppera derifrån. I teatern herrskade naturligtvis, så snart man insåg hvad som tilldragit sig, den gränslösaste förvirring. Qvinnorna gräto, männen skreko, och det dröjde en god stund, innan största delen af publiken, lydande en embetsmans uppmaning, aflägsnade sig. — Angående sjelfva lönnmordet i logen föreligga tvenne uppgifter, den ena af miss Harris, den andra af mrs Lincoln. Miss Harris yttrar: Nära en timma före mordet visade sig en man i dörren till logen, liksom hade han velat betrakta de i densamma befintliga personernas position. I logen trodde man antingen att den okände misstagit sig eller att oförskämd nyfikenhet förledt honom till detta uppförande. Tilldragelsen väckte ingen uppmärksamhet. Då mördaren för andra gången inträdde i logen uppsteg major Rathbon, gick emot honom och frågade honom, hvad han ville. Han sprang förbi majoren utan att gifva svar, störtade mot presidenten, höll en pistol mot bakre delen af dennes hufvud, tryckte af och sprang i nästa ögonblick upp på den stoppade logekanten. Dervid gjorde han äfven med dolken en stöt bakåt, hvilken var riktad mot presidentens ansigte eller bröst. Major Rathbon, som skyndat fram, mottog stöten och träffades i armen. I samma ögonblick sprang mördaren ned på scenen. Mrs Lincoln hade knappt märkt tilldragelsen i logen. Ilon synes besynnerligt nog ej ha hört pistolskottet; det första som väckte hennes uppmärksamhet var att en man sprang ned från logen och på scenen. Hon såg upp, och då hon vände sig om, märkte hon att mr Lincolns hufvud sjunkit ned på hans bröst. Nu törst insåg hon den förfärliga verkligheten och gaf sin smärta luft i höga klagorop. Senare Post. Gårdagens post medförde från Frankrike ej några nyheter af större intresse — Stats