i öfverretning. Han kunde jaga hela timmar på morgonen, derefter resa in till Paris efter jagten och uppläsa en afhandling i Sorbonne eller hålla en predikan i en af stadens kyrkor. IIvart tar ni vägen i dag abbe? yttrade någon en dag till honom. JO, svarade han, jag skall på förmiddagen predika som en engel, hoppas jag, och sedan bege mig ut och jaga som en djefvul. Han var så begitven på jagt att det ibland hände att han tillbringade natten på marken under ett träd, för att i morgongryningen återtaga ett nöje, som blott mörkret törmått honom afbryta. Åtskilliga historier berättas om De Rancås omvändelse, men alla hänvisa på den stöt han fick genom sin älskarinnas — en hertiginna — död. En plötslig förändring kom öfver honom då han var föga mer än 30 år. Han lemnade Veret och afskedade sina tjenare; han sålde sina silfverserviser och gaf penningarne till de fattige; han fastade och höll vakor; han läste den hel. skrift och kyrkotäderna, han lefde med de olyckliga och behöfvande. Slutligen beslöt han att skilja sig från sina talrika presterliga tjenster och gå in i ett kloster. Men klostren voro nu hopplöst korrumperade. All ordning inom dem var förlorad och så ringa iakttogos tillochmed religionens yttre former inom deras murar, att det skulle varit svårt att der upptäcka någut tecken till heder eller seder. Det värsta af alla kloster var dock La Trappe. Munkarne vältrade sig i vällust och då de ej voro försänkta i dåsighet, öfverlemnade de sig åt de värsta utsväfningar. Många af dem lefde tillochmed på röfverier och mördade resande; då klosterklockan ringde var detta tecken till angrepp på en värnlös främling, icke en uppmaning till bön, och dessa eländiga munkar voro i grannskapet bekanta under namn af La Trappes banditer. Den enda goda saken med klostret var den att munkarne ej kunde förlikas tillsammans utan blifvit reducerade till ett antal af sju. Obeväpnad inträdde De Rancå bland detta sällskap af röfvare, af hvilka en hvar bar ett vapen, och förklarade för dem att den strängaste reform skulle genomföras. De blefvo ursinniga, de lade sig i försåt för honom, en klosterbroder sigtade mot hans hufvud med en pistol hvilken klickade. Men De Ranc var fast och uthållig och segrade till slut. Den munk, som velat skjuta på honom, blef en af hans ifrigaste anhängare. La Trappe blef det strängaste af alla kloster. Hvem som vill lefva här, sade De Ranc, bör endast medföra sin själ, ty kroppen kan icke finna något behag i denna boning. Men om kroppen hade att utstå tunga besvärligheter, så blef också själen på ett förfärande sätt marterad genom tystnadspåbudet. Den nyare tiden har i sitt straffsystem upptäckt att ingen tortyr kan jemföras med tystnaden och enslig afspärrning. Tystnad blef också på det strängaste ålagd, och man har sig bekant att bröder bott vägg om vägg i hvar sin cell utan att igenkänna hvarandra. En munk säges ej ha lyftat ögonen från jorden på ett helt år. Och De RancE ville likväl bringa det derhän att hans mun kar kände sig lyckligare i sin botöfning än midt ibland verldens nöjen. Ett af hans argumenter är högst egendomligt. Det är ett ämne, säger De Ranc, i afseende på hvilket verlden aldrig vill lyssna till förstånd, och det är sjelfupptuktelsen. Det gifves blott ett slag deraf samhället erkänner, och det är äktenskapet. Härutinnan har man kanske ej alldeles orätt, ifall det är en böjelse för sjelfuppoffring som kommer männen att gifta sig och ätnöja sig med alla de obehagligheter som så ofta medfölja denna ställning i lifvet. Jag tror ej att litvet i La Trappe kan jemföras med eländet i ett olyckligt giftermål. Tvärtom tyckes det som skulle detta kloster förefalla som en rosenbädd, jemförd med en dylik tillvaro. Vi ha hemtat ofvanstående ur en nyligen i England utkommen bok kallad Historic Pictures af parlamentsledamoten mr Cochrane. Beklagligen kunna vi ej, tillfölje af bristande