— Vi äro nu ej längre i Angers slott, min vackra kusin! — Han! alltid han! stönade hertiginnan som skummade af raseri. Af de tretio gardister som börjat striden voro nu ej mer iän femton qvar, men af borgrarne återstodo endast sju eller åtta. Sedan hertiginnan fallit i den maskerade manucns händer var striden sålunda snart afgjord. Fem borgare gåfvo sig; tre andra som gjorde motstånd blefvo dödade. — Nu äro vi segervinnare! utropade Crillon som ej mer tänkte på sin krossade arm. — Ej ännn, att döma efter de der ljuden utifrån, svarade Mauvepin. Man hörde nu i sjelfva verket utifrån gatan ett ofantligt gny, liknande bullret af ett stormande haf. Sedan hertigen af Guise allarmerat posten vid SaintAntoinesporten, hade nämligen hela qvarteret rest sig vid ropen: — Död åt gardisterna! död åt de kungliga! Crillon sprang först fram till fönstren som vette åt gården och derefter till dem som vette åt trädgården. Genom de förra såg hun att folket slog in portarne. Genom de senare såg han ett hundratal af beväpnade borgare som klättrade öfver trädgårdsmurarne. Den tappre öfversten började nu räkna dem han hade omkring sig och yttrade kallt till Maavepin: — Det blir nu vår tur att utstå en belägring. Liken skola tjena oss till barrikader framför portarne.