V. Sedan Mauvepin uttalat denna löftesrika fras, väntade han med ett triumferande småleende på läpparne att konungen skulle börja fråga honom. Men konungen hade andra saker i sitt hufvud. — Godt! sade han betraktande enkedrottningen, jag håller vad att Mauvepin kommer för att gifva mig samma råd som ni, min mor. Du vet sålunda, fortfor han vänd till Mauvepin, hvar hertiginnan är? — Ja, ers majestät. — och äfven hertigen af Guise? — Ja och de sexton upproriska borgrarne som vilja afsätta ers majestät och innesluta er i ett kloster. Vanligtvis när man talade om dessa saker med konung Henrik III eller gjorde någon antydan på hertiginnans af Montpensier afsigt att innesluta honom i kloster, råkade han i raseri. Denna gång förblef han likväl fullkomligt lugn och smålog tillochmed. — Ah! verkligen, sade han, dessa borgare vilja afsätta mig? — Ja, Sire, och de ha för afsigt att anfalla Louvren.