en stark regering, så att, då fransmännen, emna Rom, det borgerliga kriget kan förhinlras, i annat fall skulle de nödsakas öfveremna gränsen åt italienarne jemte ordningens. pprätthällande på det påtliga området. Samma korresp. berättar, att påfliga mynligheterna låta röfvare gå fria, fastän igenkända, på sjelfva Roms gator. De franska soldatorna vilja icke gerna slåss med röfvarena, utan lemna denna sak åt de italienska tupperna. En fransk officer hade neml. berättat honom, att, då fransmännen förfölja röfvarena, fly dessa till asyler, och det finnes tusentals sådana: ÅCampo Morto mellan Velletri och Veroli, Coucha, der jag sett 115 röfvare i säkerhet, klostret Casa Mari och ett annat nära Castri, förutom en mängd andra, dit de föra sina sårade, der de få vapen och finna säkerhet. Vi kunna icke förfölja dem. Under det sålunda gränsens okränkbarhet hindrat italienarnes framryckande, tillägger korresp, har asylhelgden hindrat fransmännen, och under det påfliga banret ha tjufvar och mördare skrattat sina förföljare i ansigtet. Något gränshinder finnes ej mera, och hvad skall hindra italienarne från att gradvis rycka allt närmare eller en förföljelse från att gradvis växa tll en ockupation? Kräfva icke mensklighetens intressen, att brott, som ödelägga stora landsträckor, bli undertryckta af Victor Emanuel, då S:t Petrus är ur stånd dertill, och skulle ej följderna vara en rättvis vedergällning. Kejsar Napoleon har i kejsaren af Ryssland fått en kritiker öfver sitt verk om Cassar. Detta bar nemligen sålts till en förläggare för att utgitvas på ryska språket. Några andra ryska förläggare utletade dock ur lagen, att författare endast kunna åt sig reservera rätt till ötversättning, om de erhålla ett intyg från regeringen, som erkänner att några nya vetenskapliga undersökningar af synnerligt värde finnas i verket. Ett dylikt certiflcat har kejsar Alexander lemnat och dermed äfven uttalat sitt omdöme öfver den krönte författarens verk. Den ryske storfursten tronföljarens tillstånd är fortfarande hopplöst. En korresp. skrifver: Lithanens bödel, general Muraview, har afskedats på ett sätt, värdigt hans tjenster och det system, åt hvilket han gjort dem. För omkring 14 dagar sedan kallades han hem till Petersburg. Fastän afsigten med resan icke omnämnts i sjelfva ordern, var denna dock befallande och måste lydas. Då han afreste tillsammans med dignitärerna i den provins, der han herrskat med suverän makt öfver lit och död, önskade han alla ett hjertligt au revoir, ett varmt och ofta upprepadt å bientöt. Dagen efter hans afresa upprepade den officiela tidn. i Wilna den mäktige mannens ord, tilläggande i en stil värdig tiden och platsen, att, så länge tåget förbhfvit i ögnasigte, de närvarande civila och militära myndigheterna ropat: å bientöt, å bientöt! Nu erfara vi, att hyllningens föremål tvungits resignera. För en tjensteman i general Muraviews ställning, hvilken på mindre än två år afrättat flera menniskor och seqvestrerat mera egendom, än vanliga europeiska potentater på hundrade, kan detta slags afsked icke vara annat än högligen kränkande.