nämsta sjöstäder. skulle uppgifvit partiet och erkänt Om jag bedömer amerikanarnes karakter rätt, skall Södern, i händelse det förlorar nästa stora drabbning (såsom ock skett), med stoiskt jemnmod finna sig i sitt öde och antaga detta som ett högre beslut af försynen, likasom Norden, om det förlorat slagtningen vid Gettysburg och sett fienden i sina förSydforbundet som en bestående verklighet. Det går ej längre, partiet är slut, ljuder de syd-desertörers ständiga refräng, hvilka strömma in i Grants och Shermans läger; dessa menniskor desertera icke af feghet, utan af öfvermättnad och förtviflan. Jag tror mig med fullkomlig bestämdhet kunna säga, att om nästa afgörande slagtning utfaller till Söderns nackdel, skall detta förvånande snart falla tillhopa och icke mera kunna göra något allvarligt motstånd. Redan nu är Sydförbundet såsom Grant säger en tom blåsa, ett Islag på densamma och hon skall springa sönder! Korrespondenten anser den enda ytterligare faran för landet numera ligga i afslutandet af en för hastig fred, och han vill, att den högmodiga Sydstatsadeln först skall i grund krossas. Han säger: Dessa sydbaroners makt kan ej brytas genom koncessioner, icke genom förlåtelse; enda sättet, att göra dem oskadliga, består i införandet af sådana ställningar och förhållanden, hvilka lemna plats och fast botten för massornas utveckling i Södern. De stora plantagerna måste styckas och upprorets hufvudmän, om icke hårdare straffas, åtminstone landsförvisas. Ett folk i ordets moderna betydelse, en medelklass finnes icke i hela Södern; der råder samma tillstånd som i Polen, och här som der är ockraren, han må nu vara yankee eller jude, den enda föreningslänken mellan junkern och den okunnige hvite. Man höje den senare, och den förre försvinner eller blir åtminstone oskadlig. Men denna enkla politik äro våra statsmän ännu icke vuxna. Det skulle alls icke förundra mig, om efter några år Davis och Hunter åter skulle vara Washingtonssenatens hjeltar, eller om guldspekulanterna inom kort gåfve en festmåltid till Beauregards och Lees ära. Det kan väl anses säkert, att plantagerna måste styckas, om slafveriets upphäfvande icke skall vara en blott formel utan innehåll, en skylt utan sanning; ty det är ej nog att göra slafvarne fria; på den grad af civilisation, hvarå de befinna sig, måste man äfven sörja för deras) materiela utkomst. Det skall derföre vara det segrande Nordens pligt, att af negrerna bilda en klass af sjelfbesutna egare af smärre jordlotter — och med detsamma skall af sig sjelf en medelklass uppstå. I Italien och isynnerhet på Sicilien äro röfveriets blodhundar åter lössläppta — och påfliga regeringen har beslutat frigifva de som röfvare uppbringade och fängslade brottslingar. Tidn. Italia säger, att orsaken till förhållandena på Sicilien är i väsendtlig grad Camorrans. Till denna höra i Palermo nästan alla bagare, hvarföre brödet ansenligt fördyrats. En välmående borgare stiftade för någon tid sedan en brödförening, för att skaffa den fattige ett billigare bröd. Då han for hem från en konferens med sina bolagsmän, blef han midt på ljusa dagen, kl. 2 e. m., å Toledogatan i sin vagn nedstucken af en person, som sprang upp bak på vagnen och nådde med armen in i denna. Mördaren steg efter fullbordadt dåd lugnt ned från vagnen och aflägsnade sig, som om ingenting forefallit. Hundradetals personer sågo honom passera förbi, men ingen bar händer på honom, för att icke ådraga sig Camorrans hämnd. I tvenne processer ha samtliga de tarliga vittnena dödats. Hvad presterskapet i Palermo angår, så berättas om tvenne canonici från katedralen, hvilka en morgon råkat i tvist om 40 lire, som tillflutit dem i gåfvor, att, då de några timmar senare möttes på platsen utanför katedralen, den ene tog fram en dubbelpistol och sköt den andre genom hufvudet, så att han neföll död. Mördaren gick lugnt ini katedralen och utförde sina kyrkliga sysslor, som om ingenting händt(?). Det blir alltmera af nöden, att påfveoch bourbon-anhanget aflägsnas från Rom, på det italienska regeringen må få större ro och kraft att rensa sitt Augiasstall i Södern. Frankrikes kejsare skall d. 25 d:s anträda sin resa till Algier. Underrättelsen är officiel.