Fran Utlandet. om händelserna på Amerikas krigsteater uttalar sig Times bl. a. sålunda: Den första akten i det stora amerikanska dramat spelar ännu. Norden bibehåller sin nyligen förvärfvade öfvervigt och dess armåer draga sig långsamt men säkert tillsammans kring Söderns hufvudstad. Söderns organiserade motstånd är nu nästan inskränkt till Richmonds grannskap och krigets fortvaro i dess nuvarande form beror af Leees snille allena. Det berättas att denne sörsarne fältherre nu åter visat sig i egen person på skådeplatsen för Shermans operationer, och att han ötverlemnat Richmond åt sina underbefälhatvares vård, medan han förbereder sig till den afgörande striden. Denna kan han möjligen vinna, ty Södern kan ännu ställa i fält en arme lika stor med någon af fiendens; men Norden har andra armeer förutom Shermans, och Lee kan endast stärka sin förut på en punkt genom att försvaga den på en annan. Kriget har varit förunderligt rikt på oväntade händelser, men det är knappast skäl att anticipera, det sydbefälhafvaren kan länge bibehålla sin position mot Sheridans, Shermans och Grants samverkande krafter. De senaste underrättelserna säga oss, att Sherman rycker framåt med större försigtighet än förut. Han erkänner synbarligen i sin front närvaron af en respektabel styrka. Få menniskor skulle för ett år sedan ha trott, att Richmond skulle till slut hotas från SydCarolina, men Sherman, sedan han utfört sitt eget verk, bereder sig nu till att fullborda Grants. Dessa tvenne besälhafvare började sina resp. expeditioner på samma dag sistl. år. Grant marscherade trån Fredericksburg. mot Richmond; Sherman från Chattanooga mot Atlanta. Det förra företaget misslyckades alldeles, men det senare lyckades ölver all förväntan. Sherman ej allenast uppnådde Atlanta och tog det, utan sattes älven genom sin motståndares misstag i stånd att utan motstånd rycka framåt från Atlanta till Savannah och sålunda förändra krigets utseende. Nordens närvarande öfvervigt förskrifver sig helt och hållet från en icke besvärad fiendes manövrer i Sydområdets hjerta. Sydgeneralen Hoods misstag (i Tennessee) hade till verkan att förstöra eller förlama en af de båda stora armeer, genom hvilka Södern höll Norden i schack. Denna Tennessee-armå var omkring 60,000 man stark, då den mötte Sherman vid Chattanooga. Johnston förlorade en del deraf under sitt återtåg till Atlanta, men då Hood förde qvarlefvorna deraf tillbaka till Tennessee i sitt hopplösa företag emot Nashville, uppgaf han i sjelfva verket Södern åt Sherman. Huru denne begagnade sig af tillfället, känna vi. Han förfogade efter behag öfver Georgien och Syd-Carolina, i det han genom sina blotta trupprörelser sramtvang utrymmandet af platser, som hittills bibehållits emot alla anfall. Till slut har han kommit i ryggen på Richmond och kan understödja sin mindre lyckliga kollegas operationer. Nordens hopp är, att Södern skall efter Lecs nederlag erkänna sig slaget och med gifva att secessionen är totalt Lutspelad. Man inbillar sig att Södern skall med amerikanarnes naturliga ombytlighet gifva upp partiet och antaga resultatet. Men detta är