ett sätt, som ovilkorligen drager åskådare med sig och tvingar äfven dem, som änn stundom hafva åtskilligt att förebrå denn: högt begåfvade skådespelerska — och den son skrifver detta medgifver gerna att han ibland hör till deras klass — att erkänna hennes storhet. Birger Jarl är, äfven han, såsom ofvan antydts, väl tecknad och tramställes på ett lyckligt sätt af hr Dahlqvist, såsom alltid då han får något godt att göra af och detligger åt hans håll. De gamle kämparne, riddaren Knut Algotson och hans väpnare Björn — i förbigående sagdt är det väl ej så historiskt riktigt att tala om riddareoch väpnare-graderne vid tiden för detta skådespel — äro ett par präktiga typer från de dagar, då hvarje odalman ansåg sig såsom konung på sin gård, huru liten den än var, och behötde icke krusa ens för den mäktigaste, och då ett mera patriarkaliskt förhållande rådde mellan herre och tjenare, så att den senare ofta var lika mycvet vän och förtrogen. Begge hade fått ett par goda representanter i hrr Almlöt och Svensson. Bengt Lagman framställes af hr Elmlund, den ende af våra yngre skådespelare med framstående egenskaper för det högre dramat, och om hvilken man är berättigad att hysa stora förhoppningar, om han fortgår på samma såätt som han börjat och icke tröttnar att. fortfarande studera sin konst, IIan återgal ätven denna sin roll med den värdighet, det lif och det fullkomliga medvetande om rollens betydelse, som man är van att hos honom finna. Såsom den kloke och menniskovänlige priorn, som dock icke försummar att, på samma gång han tjenar sina vänner, älven se sitt kloster särdeles till godo, har hr Broman ett godt filt för sin förmåga. De öfriga rollerna äro biroller. Ehuru detta bref helt och hållet blifvit ett teaterbref, torde det dock tillåtas mig att för ett ögonblick återkomma till ämnet för mitt förra bref. Det gäller att rätta hvad jag der yttrade om öfverståthållaren baron Bildt. Efter hvad jag hört, skall det icke vara han, utan en under honom sorterande embetsman, som man får tillskrifva fadderskapet för den atvita författningen, hvilken man nu söker att på bästa vis komma ifrån. JIloratio. Göteborg d. 7 April 1865. Sjöfarten. Enligt all sannolikhet är rännan i morgon vid middagstiden fullbordad. Tre af de vid iskanten liggande engelska ån garne och ett segelfartyg lära ha arbetat sig fram ungefär haltvägs till Elfsborg och skola möjligen kunna redan idag på e. m. arbeta sig upp till staden. Till Känsö har inkommit en Messinafarare, skon. Clara, kapt. Nordahl, hemmahörande i Stockholm. Från Brännö skrifver Red:s korresp. under gårdagen: Isen blef igår genom den friska sydliga vinden bräckt intill Dynholmen, och om den nordliga vind, som i dag råder, kommer att fortfara, blir om några dagar Hakefjord fri för is. Tvenne engelska ångbåtar nppgingo i går uti den så. sade rännan till Getveskären, der de gjorde några försök att bräcka isen, hvilket dock ej yckades, emedan den ännu är för stark. Oakadt sågningen af rännan pågår med all raskret, torde den ej ännu på några dagar vara ullbordad, ty isen fortfar att å Eitvesjord vara nära lika tjock som å IIakefjord. Arvetarne lida mycket vid det stränga arbetet ned den dränkning af isen, som de nödgas söra, emedan de uppsågade styckena ej nu tunna föras ur rännan. Anna Brita Persson. Den till igår appkjutna ransakningen vid härv. rådhusrätt med otta Andreasdotters mörderska erbjöd intet årdeles af intresse. Såsom man af referaten öfver föregående ansakning med Anna Brita Persson torde ernra sig, beslöts vid densamma, att man om höjligt skulle söka få reda på den bandknif, ned hvilken hon uppgifvit sig ha efter morets begående styckat sitt offer. Denna hade van också verkligen lyckats finna i Anna Bria Perssons mans bostad i Maga. Knifven hae nemligen af honom blifvit tillvaratagen, sean den vid törsta ransakningen med mörderkan uppvisats inför rätten. Denna knif, aom id ransakningen igår åter förevisades och af n hustru Nilsson i Haga, hos hvilken manan haft 55 a — — -— — — —e— AR