— 144001844k — 2 Stockholm har öfverståthållare-embetet beviljat preussisko undersäten, handelsbetjenten A. F. P. Otto. Från Danmark. Det ser brokigt ut i vårt lilla brödrarikes politiska lif, och för att förstå skiftningarne deri måste vi gå något tillbaka i tiden, isynnerhet hvad angår den redan ökända affären med justitieministern IHeltzen. Desto bättre föreligga i detta fall ett par särdeles orienterande uppsatser i Dagbladet, hvilka vi taga oss triheten begagna som ett historiskt underlag. Den ena uppsatsen är af en insändare, som säger sig hafva fått dess innehåll sig meddeladt af en fullt pålitlig person och meddelar en redogörelse för reaktionen under konung Christian IX och dess framtidsplaner. Den andra uppsatsen är af hr Bille (Dagbladets redaktör) och vänder sig mera specielt om det nationalt-liberala, eller s. k. doktrinära partiets sträfvanden. Allt itrån det ögonblick då den Örstedska helstatsministören föll i December 1854, har hos den icke talrika men genom sin sociala ställning både i inoch utlandet inflytelserika reaktionära fraktionen herrskat ett brinnande hat till det nationalt-liberala partiet och en liflig önskan att vid Fredrik VII:s död söka återvinna, hvad som förlorades genom nämnde ministörs fall, just i det ögonblick då den stod i begrepp att gifva landets konstitutionela frihet dödsstöten. Ilatet ökades ytterligare, då den nya ministören lyckades genomdrifva författn. af d. 2 Okt. 1855, och växte starkt genom Hallska ministörens popularitet. En högre vilja lät utbrottet af den länge jäsande krisen falla tillsammans med konung Fredriks död, hvilken dock inträffade för reaktionen olägligt. Den vågade ej i en så vigtig stund erbjuda regeringen sin tjenst, utan beslöt att förhålla sig passiv. Hall föll, men Monrad stod qvar och blef den brygga, på hvilken reaktionen kröp fram, såsom då Quaade ötvertog utrikesportföljen. Genom krigets olyckliga gång ökades reaktionens leder, medan det nationala partiet var splittradt och den allmänna meningen snarare var emot än sör Monrad. Under tryckningen af denna situation föll då den sista ministeren från gatan, för att aflösas af den nuvarande regeringen, som då var ett fullständigt uttryck för reaktionens tanke. Den upptog naturligtvis Quaade och Johannsen i sin midt, Luätken fick endast lof att sitta qvar som en nödvändig och i politiskt hänseende indifferent fackminister. Så hade reaktionen tillsvidare uppnått sitt mål Men det dröjde ej länge, innan dess förtroende till den sålunda danade ministeren i dess helhet försvagades, och misstroendet förändrades snart till törbittring mot flera af de personer, som i början helsades med största tillfredsställelse och då ännu voro de inflytelserikaste medlemmarne af kabinettet. Denna förbittring kulminerade, då regeringen intör riksrådet iramlade ett förslag till reviderad grundlag, hvilket ingalunda motsvarade reaktionens förväntningar. Detta förslag skall icke heller ha kommit till stånd, förrän efter en mycket allvarsam kamp mellan sjelfva ministårens medlemmar, i det Heltzen med sina anhängare skall ha sökt att visa, det man derigenom åter skulle gitva ode doktrinära (nationalt-liberala) makten i händer, hvilket framför allt måste törekommas. Det var isynnerhet genom den då ännu mycket mäktige finansministern David som förslaget framkom i denna gestalt såsom det yttersta, hvartill man kunde gå, liksom David äfven i riksrådet frisagt regeringen från all gemenskap med Augustiföreningen och dess organer inom pressen. Ifrån denna stund har David — och med honom isynnerhet Bluhme och Tillisch — varit föremål för ett starkt hat från den mera fullblodiga reaktionens sida. Heltzen, som står i öppen fejd med sina kolleger och oförbehållsamt desavouerar deras politik, är reaktionens framtidsman; i honom ser den sin Bismarck och litar på, att han efter råd och lägenhet skall följa dennes exempel. Förutom det stöd, IHeltzen sålunda finner hos reaktionen, hemtar han äfven styrka från andra sidor. Han eger vissa personliga egenskaper, hvilka skulle göra honom lämplig att bli en mycket behaglig husminister vid hof, om en sådan befattning existerade; han är omtyckt af hotkamarillan; han säges stå i synnerlig ynnest hos det med Danmark besvågrade Ryssland!; han har genom den ifver, hvarmed han sjelf proklamerar sig som riddare för en dynasti, hvilken ingen tänker på att störta, och som bekämpare af skandinaviska sammansvärjningar, hvilka endast existera i fantasiens verld, erhållit en mycket stark och inflytelserik position. I samband härmed har han dels genom sin bekanta ovilja mot det nationaltliberala partiet, dels genom sin håg att vilja för embetsmännen försvåra tillträdet till representationen förvärfvat sig en viss populamest has handavännarna af hvilkas hållning