eflekter af hvarjehanda slag, som sedermera försåldes i Kristianopels köping, så att han slutligen blifvit en bergad och någorlunda förmögen karl. Emellertid har han nu blifvit hvad man kallar Åandligt sinnad?. Hans samvete har vaknat och han insåg sig icke hafva handlat rätt med sin bondes skog, hvilket ledde till det resultat, att en vacker dag i sistlidne Febr. månad, då P. Olsson anlände till skogen, torparen J. Olsson kom honom till mötes och bjöd honom sina begge dragoxar — ett par stora och vackra kreatur — samt penningar dessutom, såsom ersättning för de skogselekter, han ifrån P. Olsson på orätt sätt hade Big tillegnat. (anmärkas bör, att P. Olsson ic ke andett J. Olsson vara den skyldige, utan misstänkt helt andra personer, hvadan den sorstnämnde gått srl från allt åtal.) P. Olsson visste icke till en början hvad han skulle svara på en sådan framställning, men yttrade slutligen, att om han ville gifva honom den ena oxen, om han ansåge sig halva skäl dertill, så skulle han dermed vara alldeles nöjd, men då skulle han Sjelf komma till P. Olsson med densamma. Morgonen derpå inställde torparen sig ganska riktigt med sin oxe.