var sannt att kammarens skattebevillningsrätt var suspenderad och de dep. f. n. icke vore i besittning af författningsenligt inflytande på budgetens ordnande. Men detta var kammarens eget fel, som ej ville erinna något annat än sin egen doktrin och teori. — al. slöt med att tillbakavisa hvarje hotelse om föreKaenle revolutionära rörelser: Skulle det gå dithän, då skolen j, mina herrar, icke bli rörelsens subjekter, utan dess objekter (munterhet). I Preussen behöfva vi ett starkt konungadöwe och en stridsfärdig arme. Vår författning blir först till sanning, då vi tillegna )ss de ord, med hvilka den gafs: I Preussen må konungen regera. Mot Wagener tog prof. Virchow till orda, jemförande den föregående tal. med de sista dagarnes heliga. Af särskildt intresse voro Virchows slutord, emedan de närmast vände sig kring den slesvigholsteinska frågan. Hvad annat gör man — sade han — för 6gunblicket, än pinar och plågar ett litet land med preussisk byråkrati, hvarigenom alla sympatier förspillas, då det deremot annars kanske tillfallit oss af g sjelft. Hvad annexionen angär, tyckas rönnbåren redan vara sura; jag tror att den höga ministeren och de feodala slå dessa tankar ur hågen. Af de stora triumfer, som de konservativa skola ha vunnit, skola de ej göra så mycket väsen. Vi ha förutsagt dem att situationen var gynnsam och att Danmark skulle lemnas utan stormakternas beskydd, men nu vilja dessa herrar inbilla folk, att stormakterna varit rädda för vår omorganiserade arm. I debatten d. 16 d:s förklarade finansministern att regeringen vore sast besluten att hälda sin lagliga rätt och om dep. kammaren ej ville antaga någon budget, måste regeringen sörja för att förvaltningen ginge sin jemna 2 gång (h. e.: utan representation). Att rubba militärorganisationen mot konungens vilja och i strid mot fäderneslandets intresse vore en amöäloehet