den officiöca cirkeln. Så anmärker FRorr. Stern. i mystiskt profetisk ton: Mörka moln samlas vid horisonten med anledning af den slesvigholsteinska trågan; snart skall pröfningens timma slå för Tyskland. Amen, måtte det så ske! utropar en dansk tidning. . Men å andra sidan är Österrikes hållning äfven tydlig. Det vill ej ha gjort kriget för intet, utan tvärtom söka att deraf draga så stor vinst som möjligt. Dess plan är att förmå Preussen ingå på att lemna det garanti för dess icke tyska provinsers försvar. Härtill vill Preussen ej sumtycka, emedan det icke kan få Ryssland med sig. Någon vinst vill Österrike ha. Det rådande provisoriska tillståndets fortvaro i hertigdömena gör Preussen de facto till herre öfver dessa, ju säkrare, desto längre det sortsar. Det ligger derföre 1 Österrikes intresse att så fort som möjligt få detsamma upphåfdt. Derföre skjuter det fram brickan: Förbundsdagen, väl vetande att Preussen måste mest af allt frukta den, emedan deraf lätt kunde uppstå fientlighet med hela Tyskland. Och der står saken, då det helt plötsligt börjar åter talas om — kompensation eller ersättning. ÅKöln. Zeit., som härvidlag är en vigtig organ, säger neml. följande, som säkert är ett ord i tid: Alliansen med Preussen är Osterrikes hemligaste och innersta tanke, så att ett eventuelt offer, som Preussen till sist skulle bestämma sig för att bringa den österrikiska alliansen, låter tungan i den österrikiska politikens vågskål åter slå till Preussens fördel. Är det nu verkligen alldeles omöjligt för Preussen, att bringa Österrike ett offer, en equivalent? En garanti för Österrikes onaturliga besittning i Italien kan Preussen visserligen icke öfvertaga; men är då hvarje annan skadesersättning alldeles omöjlig? Vi äro alla eniga om, att i allmänhet ingen tysk furste får under några omständigheter afträda en fotbredd tysk jord till utlandet, men att en tysk furste ej heller kan till en tysk furste afträda något område, det är en splitter ny sats. Hertigen af Coburg har afträdt Sa Wendel till Preussen, storbertigen af Oldenburg området vid Jadebugten, furstarne af Hohen-Zollern Sigmaringen och Hohen-Zollern-Hechingen hela sitt land. En sådan lära kan Preussen således minst gå in på. Preussiska regeringen underhandlar ju tillochmed s. n. med Sachsen-Altenburg om erhållande af sachsiskt område mot ersättning i proussiskt. I och för sig är det derföre e) något brott, om Preussen, för den händelse att Österrike vill till det afträda t. ex. sin del i Slesvig, således ett ansenligt område i Norden, vill i ersättning till Österrike afträda, om än icke grefskapet Glatz, dock en bit af vattenpolackarnes område. Äfven det medför stora betänkligheter. Vi äro långt ifrån att tillråda en sådan lösning; men om det skulle visa sig, att ett inhemskt tyskt krig endust på detta vilkor han undvikas, då kan en i sig betänklig, men likväl icke otillätlig hundling under sådana omständigheter bli en patriotisk pligt. Det skall bli af ej ringa intresse att se, hvilken vändning den slesvigholstinska frågan under allt detta skall taga. I Preussen står på dagordningen den mellan regeringen och folkrepresentationen ännu öppna tvistefrägan: Deputerade kammarens skattebevillningsrätt — ett i sanning betydelsefullt memento för hertigdömena i hänsyn till den hotande faran af deras annexion. D. 13 d:s började den allmänna debatten om det betänkande, som ingått från kammarens finansutskott. Utskottets referent, hr v. Forchenbeck, började med att hänvisa till deputerande kammarens beslut al d. 25 Jan. 1865, då den genom kongl. befallning upplöstes: 1. att IIerrehusets protest mot deputerade kammarens beslut skulle betraktas som Ånall und nichtig, 2. att Herrehuset kränkt dep. kammarens försattningsenliga bevillningsrätt, likasom ministeren begått oppet brott mot författningen: 3. att hvarje regeringens förfogande ölver statens medel skulle betraktas som ogiltigt och ej kunde pålägga den preussiska staten någon förpligtelse. I strid häremot hade regeringen beslutat regera ett helt år utan laglig budget, ja, hon hade utan vidare tagit 10 mill. thaler ur statskassan, för att föra krig med Danmark. Omsider hade ministeren, för att råga måttet, vid ständernas sammankallande innev. år förelagt kammaren samma budget som förut, utan att vidtaga den minsta förändring i hänsyn till de bristfälliga och anmärkta punkterna i sinanslagen. I e. t. f. att tillmötesgå kammarens berättigade fordringar eller öppet förhandla med folkets lagliga representanter om saken, hade regeringen föredragit att genom den officiela ÅProvincialKorrespondens och tusentals stiftsoch länstidningar vända sig till landets föregifna majoritet och karakterisera finansrtskottets betänkande som Lotroligt lättsinnigt. År det då? — utropar Forckenbeck — så otroligt lattsinnigt att vi framhålla att med en statsinkomst af 150 mill. endast 35,000 thlr användas till understöd af 35,000 folkskolelärare? Är det otroligt lättsinnigt, att vårt betänkande konstaterar, att det bland de värnpligtiga i provinsen Preussen, en af den Äintelligenia statens? äldsta provinser, tinnes 20 pret, som hvarken kunna läsa eller skrifva? Ar det lättsinnigt att påpeka tjenstemännens nöd och begära en förbättring i deras aflöning? eller att föreslå förhöjdt gage åt underofficerare och menige män? Ar det otroligt lättsinnigt att, då skatteinkomsten stigit med 75 pret, begära en lättnad i de indirekta skatterna? Om detta verkligen är regeringens mening, då kunna vi ej annat än ständigt återkomma till samma fråga: Är författningen i Preussen endast till för att utreda allt större och större summor och lemna allt flera och flera menniskor åt militärstatens omättliga behofver? Talet emottogs med bifall af kammarens majoritet. Emot finansutskottets betänkande talade isynnerhet dep. Gottberg och Wagner. Gottberg framhöll att Preussens finansiela ställning, i trots af deputerade kammarens mångfaldiga klagamål, väckte hela Europas beundran, och att det var opatriotiskt att lägga hinder i vägen för regeringen i ett ögonblick, då hon uppnått så lysande resultater i den yttre politiken (stark motsägelse från venstra sidan). I allmänhet måste det väcka misstroende, då de s. k. liberala vilja befatta sig med fi