på det episka området, isynnerhet då Runeberg tage: med i beräkningen, torde räkningen bli något jem. nare, än hr Kofod tycktes antaga. Om också IIelgehar försteg framför ÅFrithioss Saga i tidsoch Iokalfärg, så har den sednare företrädet af en mera hel och genomförd komposition, ty i Helge afbrytes epos för att öfvergå i drama och dramat för att byta sig i saga, en omständighet, som, trots alla konstiga kommentarer, är och förblir ofördelaktig. Också går den i och för sig sköna och intensiva lyriska stämningen i Helge på det hela taget ej längre än till den stämning, som andas i medeltidens nordiska riddarvisor, hvilka ännu genomklingas af ett eko ur hedendomens förgångna verld; hvaremot i ÅFrithioss Saga, om man lemnar åsido dess konventionella kärlekslyrik, blåser en frisk lyrisk fläkt direkt ur det glada kraftens och frihetens lif, som våra gemensamma skandinavers förfäder så lidelsefullt älskade. I Runebe sköna Kung Fjalar är den urskandinaviska nningen modifierad af en Ossiansk, hviket motiveras af sjelfva diktens ämne. Att den svenska stammen på lyrikens område eger utmärktheter af första ordningen är naturligtvis ett faktum; mun behöfver blott påminna sig Bellman, Tegner, Geijer, FranzCn, Kellgren, Vitalis m. fl. I sanning skulle den skandinaviska litteraturen, såsom hr Kofod anmärkte, kunna, om den utvecklade sig i den inre gemensamhet och samband, kunna erbjuda åt andra nationer en helhet, som i skönhet och rikedom ej behöfde vika för någon. Det var också detta, nemligen att bekantgöra, att så att säga propagera den danska poesien, sådan den utbildat sig genom Oehlenschläger, hvilket var hr Kofods ändamål, mera än ett estetiskt kritiskt. — Sedan hr Kofod nu med sista Thorsdagens föreläsning afslutat, åtminstone tills vidare, sina föredrag ur cch om Oehlenschläger, kommer han att börja en ny serie föreläsningar öfver nordens mytologi. Det är bekant, att danskarna på detta område ega största förtjenst, genom utmärkta forskningar och snillrik uppfattning, och då till ämnets beskaffenhet, att ega ett högt intresse för hvarje uordbo, kommer hr Kofods ovanliga talent såsom tulare, hans enthusiasm och spiritualitet, skola säkert dessa föreläsningar komma att samla en talrik åhörarekrets. Konstnotiser. I gårdagens P.-T. läses: Professor Höckert har nyligen afslutat en tafla, som framställer Sergel i sin atelier, sysselsatt med modellerande af fru Schröderhoims porträtt i medaljong. Konstnären har skildrat situationen sålunda: Bellman är kommen med sin luta att helsa på bildhuggaren; denne har lagt arbetet å sido, en vinflaska är framsatt, Bellman sjunger, Sergel lyssnar och fru Schröderheim, som bibehåller sin ställning såsom modell på en upphöjning, likaså Konungen, Gustaf III, som just nu äfven kommer att besöka Sergel, stannar ett ögonblick i dörren, öfverraskad — angenämt säkerligen — att höra sången och lutan i bildhuggarens atelier, der han förmodligen visste att fru Schröderheim skulle porträtteras. — Kompositionen är naiv och sann, det hela väl tänkt och med utmärkt skicklighet utfördt och accessoirerna — deribland Sergels Faun sedd i törkortning på något slags lär eller låda — karakteristiska och pittoreska. Till accessoirerna hörer äfven i första planen en hund, utförd med utmärkt skicklighet och hvilken äfven tyckes njuta af sången. — Taflan är målad för statsrådet grefve v. Platens räkning. — I protessor Ilöckerts atelior sågos vid samma tillfälle taslor af ryttmästaren Arsenius, framställande porträtter af racehästar — såsom sådana kanske ej alltid så pittoreska, men med den sanning och den bravour, hvarmed de voro utförda, blifva de dock intressanta taflor. — Många af våra artister äro sysselsatta med arbeten för den stundande expositionen i Dublin. Professor Berg målar en stor vy från Comosjön, af nära fyra alnars längd; professor Palm ett parti från Wisby, mamsell Lindegren en interiör från Dalarne och landskapsmålaren Wahlberg ideallandskaper o. s. v.