både tyska och icke-ty)ska stater, der det till största delen införts af absoluta konungar, och de invändningar, som hemtas fråm socialismen, måste väl tillsolje häraf tystna. Visst är likväl, att reformen, sådan Duruy vill ha den, ej har många anhängare inom kamrarne och att Duruy sjelf blir betraktad som en sansculott af sina kolleger inom ministerrådet. Det är för denna stämning kejsaren nu tyckes böjt sig, och det förslag om folkundervisningen, som föreligger i statsrådet saknar öfverensstämmelse med Duruys mening deri, att det icke tränger till roten. Bland de märkligaste bestämmelserna i lagförslaget är: att de kommuner, hvilkas befolkning öfverstiger 500 själar, skola ha en offentlig flickskola; minimum af årslönen för offentliga lärarinnor bestämmes till 500 fres; de skola utnämnas at prefekten; tillämpningen af kommunernas rätt att upprätta betalningsfria skolor skall göras verksammare; hvarje kommun skall befullmäktigas att öka med ett visst tillägg skatten, för att möjliggöra denna betalningsfrihet; skulle tillägget ej förslå, kan kommunen erhålla departements-(läns-)understöd, då den felande summan bestrides af staten. Detta förslag är visserligen liberalt, men det saknar den fasthet, den verve, som skulle gilva det kraft att kunna drifvas igenom öfverallt oaktadt presternas motstånd. Måhända skall dock kejsarens i trontalet yttrade önskan i ännu mera bestämd riktning till förmån för undervisningen icke bli utan inflytande. Innan vi lemna frågan, kunna vi ej neka oss nöjet att ur Duruys berättelse meddela följande utdrag: Civilisationen är mensklighetens gemensamma hufvudkapital. Hvarje menniska har rätt till detsamma, eller åtminstone till att försättas i tillfälle att deri deltaga. Det är ej allenast för de rikas skull vi draga omsorg om sundheten och den renare luften i städerna; lika litet skola äfven våra skolor öppnas endast för den rikes och välmåendes son. För att menniskan i vårt samfund må komma till sin naturliga bestämmelse, måste hon delgifvas undervisning. IIon eger ett bestämdt värde genom sina armar, men förnämligast genom sin själ, och hon behöfver åtminstone denna första undervisning, som framför allt ger henne medel att sjelf sörja för ledningen af sina angelägenheter, och dessutom gör alla öfriga kunskaper för henne tillgängliga derigonom att den lemnar i hennes händer nyckeln till intelligensens skatter. Fadren är således skyldig sonen förutom kroppslig näring äfven andlig. Han får lika litet hålla honom inspärrad i absolut okunnighet, som det tillåtes honom att seqvestrera honom i ett rum utan ljus och luft. Vi ha en lag för att skydda djur mot rått plågeri af deras herrar, vi behöfva en annan lag mot de moraliska misshandlingar, som utöfvas af en genom elände eller okunnighet förblindad faders vårdslöshet eller girighet. Eller snarare, vi behöfva icke denna lag, ty vi ega den redan. Undervisningsministern menar dermed, hvilket han sedermera äfven utvecklar, art. 203 i Code Napolcon, som ålägger de gifta såsom en pligt odo nourrir, entretenir et elöver leurs enfants. IIan säger vidare: Folkets goda uppfostran betryggar Frankrikes rikedom och moraliska storhet, liksom armcens goda disciplin utgör dess styrka och tillförsigt. Hädanefter skall man lika litet kunna undandraga sig skolan som konskriptionen, och skollagen, som skall tvinga alla fransmän att lära sig läsa och skrifva, skall vara den politiska lagens nödvändiga utfyllning, hvilken kallar alla fransmän till valurnan. Den allmänna rösträttens land skall äfven vara den allmänna skolundervisningens; annars skulle röstsedeln i den okunniges hand kunna bli det, som ofta i barnets hand är ett vapen. Till dessa och öfriga teoretiska skäl fogar hr Duruy äfven praktiska bilagor, framför allt från storhertigd. Baden, som ännu för 100 år sedan var bland de länder i Tyskland, som stodo längst tillbaka och nu, närmast genom den allmänna skolpligten, är i afseende på välstånd och bildning ett af de längst framskridna. Låtom oss nu lära folket läsa, så skall man, för att utföra verkliga underverk, blott behöfva gifva dem goda och nyttiga böcker i handen. Låtom oss lära folket att räkna, och de skola snart ha utfunnit, hvad en revolution kostar. Låtom oss öppna dess själ, och det skall snart inse, att ett samfuud sådant som vårt är på samma gång den mest laglydiga och fruktansvärda organism; att om arbetet utvecklar en sådan verksamhet, det förhåller sig på samma sätt som ångmaskinen. Det stormar fram i all hast och förer oräkneliga menniskor och ting till ett godt mål, om banan är fri och säker; det slungar dem i död och fördert, om det genom ett hinder våldsamt och plötsligt tvingas stå stilla. Det torde härvid böra påpekas, att ungefär samma sentens som denna senare uttalas i en reflexion af den kejserl. författaren till Julius Cusars Lefnad, hvarföre den är i mer än ett hänseende anmärkningsvärd. Den bekante franske väderleksprofeten Matthieu de la Dröme ligger farligt sjuk. Man misströstar om hans vedertående. Bland fransmännen väcker detta sorgebådskap på flera håll tillfredsställelse, isynnerhet på landet, der man tror att hans profetior äro skulden till det dåliga vädret på senare tider. . Den 6:te d:s öppnades vår-steeple-chases på Marsfältet under stort tillopp af den eleganta granddemi-monden. Damerna ur den senare ha nu som nyaste chic infört ett mod, hvilket i asseende på dumhet och narraktighet söker sin like. De bära nemligen nu, såsom bevis på den högsta elegans, i näsduken, i barmen, i fickan ete. på sig små