Fran Utlandet. Folkundervisningsfrågan i Frankrike synes ej få den lösning, som i frihetens riktning önskats. Undervisningsministern Durupys förslag, som ville kostnadsfri obligatorisk undervisning, helsades med stor glädje af det demokratiska partiet, som i Frankrike alltsedan konventets dagar oafbrutet kämpat för utbredning af upplysning och intelligens, och en sådan reform behöfves onekligen, fastän skolväsendet, om man betänker att Frankrike är ett katolskt land, under senare tider gjort betydande framsteg. År 1852 fanns det sålunda blott 59 skolbesökande barn på hvart tusende innevånare (här är endast fråga om folkskolorna), under det proportionen år 1863 var 116 skolbesökande barn på hvart tusende innevänare. Det ges dock f. n. inemot 900,000 barn emellan 7 och 13 år, som ej erhålla någon undervisning, och okunnigheten är på grund häraf så stor, att 27 2 proc. af de år 1862 utskritna rekryter hvarken kunde läsa eller skrifva. Ett annat ännu mera betecknande faktum är, att 281; proc. af de män och 43 4 proc. af de qvinnor, som år 1862 ingingo äktenskap, ej ens kunde skrifva sina namn under den förklaring, hvilken skall vid äktenskaps ingående i Frankrike aflemnas till mären. Man måste förvåna sig öfver att ett land, hvilket står så högt som Frankrike, dröjt så länge med tillgripandet af kraftiga åtgärder mot ett dylikt sakernas tillstånd; men det katolska presterskapet, hvars makt försvinner med upplysningen, har ständigt motsatt sig hvarje förändring, och det har funnit stöd hos de reaktionära, hvilkas inflytande jemväl är till en stor del knutet vid folkets okunnighet. Deremot känner man i Frankrike icke till något s. k. folkligt parti, hvilket bekämpar upplysningen och utsätter de upplysta klasserna för hat, demokratien kämpar just för, att tolket skall så mycket som möjJigt kunna mäta sig med de lyckligare lottade klasserna i upplysning, och fordringen härom har upprepade gånger framställts med