Noö hade återvändt i sällskap med herr dEntragues och tolf andra, hvilka gjort resan på en större båt. — Låtom oss belägra slottet! utropade Noö, ty helt visst är konungen fånge der. Vi satte åter ut på Loirefloden i herr dEntragucs båt, anlände till slottet och klappade på dess port. Som man ej öppnade, slogo vi in porten. Slottsgärden var öfvergifven och man såg ej ett ljus i fönstren. Man skulle kunnat tro det vara en obebodd byggnad. Slutligen efter att ha gått från rum till rum hörde vi en qvinnas snyftningar. En ny dörr slogs in och vi funno Bertha de Mallevin i tårar. — Nå ...iän konungen? — Konungen hade vid solnedgången under säker eskort förts till Angers. — Fanns det sålunda ingen mera i slottet? — Ingen undantagandes Bertha de Mallevin och den gamle intendenten, hvilken med dolken för strupen bekände allt. Der höllo vi ånyo rådplligning. — Mina vänner, säger Not, att begifva oss till Angers skulle vara en dårskap. Konungen af Navarra skall nog veta att ensam draga sig ur spelet, derom ir jag öfvertygad. Oss tillhör det att rädda skatten. — Det var utan tvifvel ingen lätt sak? frågade Nancy. — Vi behöfde två nätter å rad för att draga upp tunnorna ur vattnet, den ena efter den andre och lasta dem på båten, Då vid morgonen efter den andra natten värfvet