— Qvinspersonen Gustafva Charlotta Pettersson, boende någonstädes å Otterhällan, inmanades för några Jagar sedan i häkte, emedan hon från enkan Christina Rahm skulle ha stulit ett hvitt broderadt täcke och en hvit underkjol. Enkan Rahm, som förut bott i samma hus som den tilltalade, men derefter blifvit intagen på fattigvården, bade vid afflyttningen lemnat en del af sina effekter qvari sin gamla bostad, och bland annat äfven de stulna sakerna. En mureriarbetare O. G. Magnusson hade nemligen bott på samma ställe som enkan R., och denne, till hvilken hon stått i mycket intimt förhållande, hade fortfarande efter enkan R:s afflyttning fått ha ifrågavarande saker under sin uppsigt. Till det polisförhör som i går hölls rörande denna sak hade en mängd personer blifvit inkallade för att meddela upplysningar. Till svar på polismästarens fråga om hon erkände stölden, framdukade Charlotta Pettersson med den hos qvinnor af hennes slag vanliga fräckhet en historia, hvars enskiltheter ej äro af den natur att de här kunnat återgifvas, men som gick ut på att göra troligt det hon skulle ha erhållit ifrågavarande persedlar af Magnusson. Denne ville dock alldelas icke medgifva att han visat sig så frikostig mot P. — Kors att Magnusson kan neka till det! utbrast P. Han svor mig i vittnens närvaro att han skulle gifva mig allt hvad han hade, om jag ville göra honom till viljes. . Hustru Catharina Sjöberg, äfven boende i samma hus, var den som af Charlotta Pettersson fick förtroendet att afyttra underkjolen och täcket. Den förra hade hon sörsält till en flicka vid namn Hedvig Gustafva Andersson, det senare till en piga hos skomakare Lundqvist. Hon hade uppgifvit att försäljningen skedde för en fattig madams räkning. P. bade bedt henne säga så. Ilustru S. påstod sig ej ha haft någon vetskap om att P. erhållit dessa saker på olofligt sätt. P. hade sedermera bedt henne ej nämna att hon sålt dem. : Stensprängaren G. P. Sjöberg hade hört att Charl. Pettersson tillsagt hans hustru att gå med kläder till P:s moster och der taga ett täcke (det stulna täcket hade nemligen af L. blifvit ditsändt för att tvättas) sumt försöka asyttra detta. S. hade sig ingenting vidare bekant om saken. Målet remitterades till rådhusrätten och qvarsitter Charlotta Pettersson i cellfängelset. — Drängen A. F. Andersson förhördes i går rörande stölder från tre olika personer, hvilka stölder allesammuns blifvit begångna i handl. Setterborgs hus vid Kronhusgatan, der A. haft tjenst. Pigan Anna Carlsson hade blifvit bestulen på två portmonnäer, af hvilka den ena innehöll 25 rdr men den andra varit tom. Dessa portmonnäer hade legat i en olåst kista på vinden i nämnde hus. Dörren till vinden hade varit tillsluten medelst en krampa, hvilken af tjufven blifvit uppbruten. Restauratören J. F. Kylander hade förlorat ett par byxor, ett par ludna ytterkängor och en vest, hvilka persedlar äfven förvarats på nämnde vind, inom en derstädes varande afplankning, hvilken likaledes blifvit uppbruten. Bokhållaren Axel Hedenberg hade mistat en svart klädesbonjour, som förvarats i en garderob. Anderssons husbonde, som fått höra talas om åtskilliga af A. begångna bedrägerier och ytterligare erfarit att än den ena än den andra artikeln stulits från i huset boende personer, hvilka stölder han började misstänka att Andersson begått, afskedade honom redan för en månad sedan ur sin tjenst. Hr Kylander hade likaledes börjat fatta misstankar mot honom, då han vid ett tillfälle såg A. i ett plagg, som han tyckte ha en märkvärdig likhet med ott hr K:s son tillhörigt. Största delen af de stulna sakerna hade A. sorsålt till en klädmäklare A. G. Carlsson i Bazaren. Först hade han försålt boujouren till honom, uppgifvande då, att det var för en i samma hus som han boende bokhällares räknin2. Ilan begärde 30 eller 25 rdr för detta plagg, men då Carlsson sade sig ej vilja ge mer än 20 rdr, förklarade sig A. skola gå och fråga sin bokhållare samt aflägsnade sig. Om en stund återkom han och sade att bokhållaren nöjde sig med 20, hvarefter köpet afslöts. Andersson erkände alla stölderna, hvilka han sade sig ha begått under det han ännu hade sin tjenst qvar. Den vidare behandlingen af målet öfverlemnades till rådhusrätten. Andersson införpassades till cellfängelset. — Artilleristen vid 2:dra batteriot af Göta artilleri-reg:te, n:r 37 Lundblad, har två särskilta gånger haft det missödet att bli, som det heter Svräkt från de ställen der han slagit upp sina bopålar, hvarjemte hans egendom blifvit utmätt. Iärför bär han i sitt hjerta ett bittert agg mot den, på hvars lott det fallit att mot honom verkställa lagens stränga domar — kronolänsman Palmqvist. För några dagar sedan gaf han luft åt sin ilska mot br Palmqvist genom att utfara i ohölviska epiteter och tillmälen, alla interfolierade af de gröfsta svordomar. Kallad att stå till svars härför inför poliskammaren i går, inträder L. med martialisk hållning. — Är det ej något batteriombud med? Vet ej ditt befäl af att du är kallad? frågade polismästaren. — Jag sa till kapten och han befallde mig gå upp, svarade L. — Nå, erkänner du att du fällt sådana uttryck mot hr Palmqvist? — Ja, jag kallade honom tjuf, det gjorde jag, men han sa först att jag var vansinnig. Det upplystes emellertid af de vittnen som voro kallade, att Lundblad utan att hr Palmqvist yttrat det ringaste mot honom börjat öfverhopa hr P. med oqvädinsord, hvarefter hr P. yttrat att L. bure sig åt som om han vore vansinnig. Lundblad ordade ytterligare, om att han ansåg sig ha lidit orätt uf hr P., att han skulle ha sina saker tillbaka 0. s. v. — Ja, målet remitteras nu... började polismästaren. — Till krigsrätten, ja, inföll artilleristen afbrytande. Det kan ingen hjelpat, men jag ska ha mina saker!