Vid foten af det närmaste berget mötte vi två infodingar; det var särdeles vänliga och artiga menniskor, uppenbarligen tillhörande kaukasiska racen. De uttryckte sig med temlig färdighet på danska och tycktes vara mycket mottagliga för civilisation. Då vi hade vexlat ett par ord med dem, öfverraskade de oss till och med med den för turister så välbekanta höjningen å axlarne och med ett lyrisk utbrott, som vi ögonblickligt tillerkände en mindre medalj i silfver. Vi stodo nu framför det högsta isberget, men mellan oss och det låg ett kaos af dels flytande dels fastliggande isstycken och ett förrädiskt snötäcke, som gjorde passagen ytterst farlig. Vi stodo ett ögonblick villrådiga, om vi skulle våga öfvergången eller icke. Då uppenbarade sig en välvillig Alphydde-invånare, som lugnade oss med den försäkran, att vägen var alldeles säker. En mängd af stadens damer hade allaredan bestigit bergen, och för herrar var det alls ingen fara — der var icke djupt! Då framträdde den yngste af deltagarne i expeditionen, och med ynglingaälderns sjelfuppoffrande mod utropade han: ÅLäåt mig gå förut! Jag har hvarken hustru, barn eller prenumeranter! Nu uppstod en ädel täflan mellan sällskapets medlemmar. Enhvar ville gå först i faran, men ändtligen blef man ense om att dela sig i fyra partier: 1. Medlemmar utan hustrur. 2. Medlemmar med hustrur. 8. Medlemmar med hustrur och barn. 4. Medlemmar med hustrur, barn och prenumeranter. Med andra ord: de lättaste först — Så ila de fram på den glatta ban, Hen under dem lurar den falska Ran. De första tre partierna kommo torrskodda öfver, men under det sjerde brast ÅRans silfvertak. Vi kunna emellertid lugna våra läsare med, att der verkligen ej var djupt. Kung drunknar ej så lätt: — sad Ring. Tidningsutgifvare lyckligtvis icke heller! Uppsrigningen begynte. Flera gånger gled en och annan af de mindre öfvade alpvandrarne ned efter de glatta istrapporna. Några kommo på knäna, andra på ryggen. Dock icke jag — som en ärad samtidig brukar säga. Vi vilja råda onhvar reselysten att göra denna fjellvandring; den är mycket intressant, isynnerhet när man är i muntert sällskap. aMen kunna verkligen stadens damer komma.dit upp? — frågar kanske en läsarinna. Holt visst! Vi kunna blott svara så som en galant konduktör på Versailles-jernvägen svarade en af våra landsmanninnor, som frågade om det äfven för damer var tilllåtet att stiga upp på platserna ofvanpå waggonnerna: aCertainement Madame, mais des mamelouks sont indispensables.