Tempelbranden och a4h 46t: AM: rithioss förbannelse. Winterhalter, hofmålaren par preförence, ar nyligen fullbordat österrikiska kejsarepaets porträtter, hvilka s. n. äro exponerade i aris, der konstnären är sysselsatt med att opiera dem för det mexicanska kejsareparets si äkning. Kejsarinnan är framställd i det fria, tående på en terass. Hon bär en luftig, hvit ostym; håret är icke, som på 3:ne föregående vorträtter af samme mästare, utslaget, men faler i rika, briljantsmyckade slätor omkring huf;udet och nedåt nacken. Till det yppersta ch gedignaste som Winterhalters pensel nåzonsin frambragt torde kunna räknas kejsarens hufvud, som är uttördt med mästerskap i utrycket och färgernas behandling. IIvad Winterhalten kan åstadkomma med ett vackert qvinligt original är allmänt bekant säger en kritiker, men ett manligt porträtt, icke blott harmoniskt och fulländadt i koloriten, icke blott skickligt och lefvande uppfattadt, utan äfven gediget, karaktersfullt och i ordets ädlaste bemärkelse manligt, det hade konstnärens vänner och beundrare knappast vågat hoppas:. Professor Louis Jacoby har erhållit uppdrag att gravera porträtterna i koppar och kommer aut företaga detta arbete i en åt honom särskildt upplåten atelier i kejserliga residenset i Wien die Hofburg. Affärerna i Frankfart. Till Times skrifves, att börsen i Frankfurt har blifvit hufvudpunkten tör affärer i amerikanska statspapper och att order strömma in från alla håll, så att affärerna nästan dagligen tillväxa. Ryktena om fred höjde noteringen till 56 eller mer än 7 procent öfver den Newyorkska noteringen. Man gör sig af med de bästa säkerheter af andra slag för att utlemna sina penningar mot amerikanska obligationer och man anmärker, att ifall kriget äfven nästa år skulle fortfara och om Unionen ej skulle kunna bära dess bördor, så skulle sådane olyckor drabba kapitalisterna i Frankfurt och dess närhet, som intet krig med Frankrike, äfven det olyckligaste, skulle kunnat medföra. En förfalskning af Frankfurter-banknoter har blifvit upptäckt just vid samma tid som de skulle sättas irörelsen. Förfalskarne jemte deras verktyg ha redan blitvit upptäckta i Köln. En kardinals begrafning är ingen obetydlig ceremoni, icke ens i det protestantiska England, hvarest man nyligen haft tillfälle att öfrervara en sådan, då kardinal Wisemans stoft öfverlemnades åt jorden. Times egnar Tnära trenne spalter åt beskrisningen öfver denna högtidlighet, hvilken synes ha varit af en sajupt gripande karakter. Vi återgifva ur densamma följande, som rör den vid tillfället uppförda sorgemusiken: En dylik messa är, såsom våra läsare lätt kunna finna, en af de mest högtidliga ceremonier inom den katolska kyrkan. I olikhet med Jandra messor saknar den den storartade musiken i Credo, Gloria och Agnus Dei, ej heller eger den de djupt rörande, klagande tonfallen Ji Tenebra som utföras under påskveckans tro sista dagar. Trots saknaden af allt detta, gör likväl en Requiem-messa ett ötverväldigande intryck och ofverslödar på sånger och hymner mod så djupt högtidlig pathos i musiken, så klagande melodier, att ingen beskrifning kan gifva en föreställning derom åt dem, hvilka ej varit närvarande vid den sista religiösa tjenst, som katolikerna bevisa de mest utmärkta bland sina aflidna. Den första af dessa klagande koraler är den gamla Gregorianska hymnen: Kyrie Eleison, Christe Eleison. Denna utfördes vid ifrågavarande ceremoni omvexlande solo och af hela kören med en effekt som var rent af underbar. En andlög tystnad rådde medan sångens sorgsna slutton långsamt bortdog i ett slags undertryckt klagan, till hvil( ket ingen kunde lyssna orörd. Efter denna Plsång upplästes collecten och episteln af en tjenstförrättande biskop, hvars svaga röst gjorde ett egendomligt asbrott mot körens djupa, svallande toner. Il ärpå följde en scen af gripande effekt, då hvarochen i hela den stora samlingen at prester och dignitärer tände ett ljus och läsande följde musiken af Dies Ira, hvilken dernäst utfördes. Utan att tända ljusen skulle det i den skymning som rådde i kyrkan ha varit svårt att läsa ett ord, och verkan at denna plötsliga illumination, hvilken tydligt visade hela presthopens anletsdrag och rika drägter, var högst egendomlig. För första gången kunde man nemligen nu se hela samlingen at de officierande, och dessa utgjordes af alla gt a. klasser ur den romerska kyrkans tjenare, från m tiggarmunken till biskopen och erkebiskopen aåa stående omkring likkistan och förenande p-sig i denna högtidliga koral. Denna sång er full af helig fruktan och bön, gafs på ett högs e-lutmärkt rätt, och en obeskriflig känsla genom U.gick alla åhörarne då dess sorgsna, klagande kör slutade i afbrutna melankoliska toner.