— För tillfället ja. Men hvem vet? Gud är stor och framtiden är okänd. — Akta er! .. — Fru hertiginna, sade Henrik med köld, det återstår mig att tacka er för den ära ni gjort mig genom att bjuda mig supra med er. ij Med dessa ord reste sig Bearnaren upp för att desto tydligare låta hertiginnan förstå, att han ansåg samtalet vara slutadt. Hertiginnan var blek af vrede, och hennes ögon kastade blixtar. — Ah! akta er! upprepade hon, — För hvad? frågade Henrik lugnt. — Det är er dödsdom ni uttalar .. — Det gifves ingen dom, utan appell. 3od afton! min kusin. Hon kastade på honom en sista blick. En dyster och förskräcklig blick, som uttryckte hatet och raseriet hos den politiska fienden, den försmådda qvinnan. Derefter gick hon långsamt mot dörren, ännu ej utan allt hopp. När hon uppnått tröskeln, stannade hon och väntade. Hon såg då Henrik lugnt hälla i åt sig ett sista glas vin. — Det är obestridligen ett godt vin min kusin Frans har, sade han i gäckande ton, och jag är skyldig bedja honom om ursägt för att jag trott det vara förgiftadt! Er skål, hertiginna!