kat dem. Åklagaren: — Iuru förklara att Lottas kläde; voro blodiga, då hon ej hade dem på sig när hor mördades ? — Jag vet ej att de varit blodiga, men möjliger kommo de att släpas i blodfläckarne på golfvet. Ordf. — Eller också var ni kanhända blodig på händerna? — Ja, det är möjligt. Hon berättade vidare, att då hon gick ut på svalen för att torka app blodet, fann hon der mordvapnet liggande på gulfvet. Hon aftorkade detsamma liksom bandknifven. Klockan torde ha varit 3 på morgonen, då hon undanröjt alla spår af mordet. Hon lade sig ej sedermera utan gick uppe tills mannen kl. 6 s. m. kom hem. tion talade aldrig om för honom sitt brott. Mannen märkte inga blodfläckar; men sedan han lagt sig och insomnat märk?e hon att hon trampat i blod, hvadan blodspår kommit på golfvet. Hon aftvättade genast dessa. — Mannen hade frågat henne huru det gick med Winker, hvarpå hon svarade: Jo, här är pengar och visade honom de 36 rdrna. Resten gaf jag till Lotta, tillade hon. — Hon märkte inga blodfläckar på sina egna kläder. I afseende på den sedan förra förhören bekanta putan, hvilken Anna Brita en längre tid haft sl låns af en hustru Fredrika Carlsson och hvars af kluta: bestaende stoppning befunnits blodig. berättade Anna Brita, att hon tidigt på våren 1862 haft blodgång och att hon då hon begagnat putan sm madrass-. Hon låg ander denna tid i en soffa. Hon hade flera gånger tvättat putan utan att taga ut stoppningen, men då kort före hennes häktande hustru Carlsson begärt återfå putan, sprättade Anna Brita upp det smutsiga varet, för att tvätta detsamma. Detta skedde i skymningen, hvarföre hon icke märkte, att klutarne voro blodiga. De blefvo sedan liggande i skrubhen. Beträffande de stora och tydliga blodfläckar som funnos i sängen, kunde hon ingen annan förklaring gifva än att de möjligen härrör från mannen som ibland hade näsblod. Sängen var för öfrigt gammal, då hon köpte der af en mälarehustru Nordsten. — Men dessa förklaringar kan ju ingen tro på, anmärkte ordföranden härvid. — Det är ju mig detsamma, utbrast den anklagade. Jag har tagit hennes Hf och vet min dom. Jag är nöjd, blott jag återfår min själaro. Jag vill intet fördölja. Sedan ytterligare några mindre vigtiga frågor blifr vit besvarade, yttrade den tilltalade ännu en gång: — Jag vet att jag är skyldig, meu jag kan icke säga mer än jag sagt. Då jag var här förut, tänkte jag ej på min själ; jag ville blott dölja hvad jag gjort. — Men hvarutinnan var medfarten härstädes hård? — Jag tänkte ej på bekännelse; jag tyckte det var hårdt att man ej ville tro mina osanningar. Min själasörjare sade: Bekänn så blir det bättre, men Jag ville ej bekänna. I sista minuten då jag lemnade Göteborg hade jag ännu ej tänkt på att tata sanning, och då jag kom till Stockholm, trodde jag, att då de hållit mig der några år, så släppa de mig väl. Men sedan jag fått tala med hofpredikanten Sundel blef det annorlunda. Blott jag återfår min själavård denna korta tid jag har att lefva så är jag nöjd... På tillfrågan försäkrade hon vidare, att hon aldrig märkt de omtalade blodfläckarne i sängen. Efter mordet hade hon ej tvättat några sängkläder. — Hon hade ej hört att Lotta haft någon annotationsbok. Orsaken hvarför hon kunnat uppge dem af hvilka Lotta hade penningar att fordra, var den, att Lotta sjelf omtalt en del af dessa personer, och då man sedermera besökte dessa, uppgåfvo de å sin sida andra gäldenärer som de kände till. — Då hon den lördagsalton som mordet begicks, gick hem före Lotta var hon missnöjd med denna, men tänkte ej på något ondt. Vid förhöret i Stockholm hade en rakknif upphemtats på det att Auna Brita måtte visa huru hon användt mordvapnet. Hon uppgaf då, att hon hållit knifven öfver skaftet äfvensom örver den icke skarpslipade delen af bladet. Hon förklarade likväl nu, att hon ej kunde erinra huru det gått till. Förre artillerikonstapeln L. Dimming som nu upplysningvis hördes bekräftade, att han på hösten 18.2 slipat en rakknif åt Persson. Hustru Nordsten var sjuk och hade således ej infunnit sig vid förhöret. Mannen var dock närvarande och upplyste att han som köpt sängen ny, ej visste om att i den funnits blodfläckar. Ilan hade likväl varit borta ur staden några månader då sängen såldes till Anna Brita. — Han uppgaf för öfrigt, att Anna Brita en gång under hans frånvaro för hustrung räkning skulle burit ett till honom adresseradt penningebref till posten. Detta bret hade aldrig kommit fram, och förmodade hon att Anna Brita behallit detsamma. — Denna sak upptogs dock ej till pröfning. Anna Brita förnekade emellertid att hon tagit brefvet. För inkallande af målsegaren, Lottas fader, hemmansegaren Andreas Börjesson från Vogesned i Mark, hustru Fredrika Carlsson och hustru Nordsten, uppsköts målet på fjorton dagar. Resultatet af undersökningen är alltså, att mörterskan troligen ej atlagt fullständig bekännelse likdom att hon, ifall hon vid fördoljandet af biomstänligheterna af mordet ledes af en illslug beräkning och j af någon genom det svåra brottet mer eller mindre örklarlig känsla, för hvilken den som befinner sig i en dylik ställning ej kan göra sig reda, utgör ett märkvärdigt exempel på huru längt en brottslig qvinna can gå i list och förställning.