Denna sal med sina nedrökta viggar inneslöt bland andra möbler äfven en stor koflert at ek med jernbeslag. — Det är der, sade spöket. Hon visade på en låda, som Raoul derefter öppnade. Denna lada var tom. — Ser du ej i hörnet till venster ett spikhufvud? sade spöket. — Jo. — Tryck med fingret pa detta hufvud. Då Raoul gjorde detta, svängde bottnen a! lådan omkring och blottade ett litet lönnrum. I detta lönnrum fanns en pergamentsrulle. — Tag dessa papper, befallde hertiginnan at Montpensier. Raoul bemäktigade sig dem, och vid ett tecken af sin underliga följeslagerska stoppade han dem i sin ficka. — Kom nu vidare, allt är ej slut ännu, sade vålnaden. Raoul hade nu så pass vant sig vid hevtiginnans af Montpensier valnad, att han slutligen började närmare betrakta hennes ansigte. — Sikert. tänkte han, är hertiginnan verkligen dåd ... hennes blekhet, hennes ihaliga ögon, brinnande som två eldkol, säga mig det. Och när hon gar, kan jag ej förnimma det minsta ljud, jag må lyssna aldrig så noga. De lefvande ga ej pa detta sätt öfver golrvet i en korridor. Hertiginnan eller hennes vålnad forttor att befalla, och Raoul att lyda. Hon lät honom tillsluta först lådan i kofterten, deretter dörren med dess tre läsar.