och att tolkmassan på platsen utanfor Louvren var större än förut. Kejsaren höll sitt tal (se gårdagens nummer) med ljudelig stämma och för hvarje gång han särskilt betonade en fras och dervid sänkte sitt manuskript, ljödo tal rika: vive Pempereur! Dessa rop voro isynnerhet starka efter talets slut och ville nästan icke taga slut, då han lemnade salen. In trycket af trontalet var betydelsefullt; orden kommo från hjertat och gingo till hjertat. Med anledning af talets fredliga tendens: säger en tidning: Vill det icke synas som Augusti ära, hvilken stängde Janustemplet, nu hänför Napoleoniden till efterhärmning? IIans onkel var vår tids Caesar han. brorsonen, som ej är någon fältherre. inser nog, att han på slag:ähtet icke kan uppnå honom, att hans framgångar i kriget varit tillräckligt ärofulla, för att han skulle låta sig dermed nöja. Han vet äfven mycket väl, att hans regering infallit på en tid, hvilken efter mången bitter erfarenhet icke låter sig bländas af vunna segrars glans, utan frumför allt önskar en fri utveckling af de menskliga krafterna i fredligt arbete. Och i denna riktning har Napoleon III onekligen stora förtjenster om ej blott Frankrike, utan äfven Europa. Det är ej underligt, om han visar lust, att på detta fredsfält skära sig ärofullare lagrar. Man har sökt att af alldeles personliga skäl förklara den återhållsamhet, som Frankrike iakttagit till sista årets europeiska förvecklingar. Napoleon III skall ha blifvit gammal och sjuklig, lida af vanmakt o. s. v. Derpå är föga att lita. Kejsaren, som är mycket hemma i alla kroppsöfningar, svingar sig lika raskt som söru: upp på hästen, går lika dugtigt som förr på skridskor, och en viss slapphet i hans drag, en viss glanslöshet i blicken har man iakttagit redan innan han besteg tronen, men den slutsats, man drog af att kroppens skenbara afmattning äfven skulle sträcka sig till hans själ, har varit alldeles falsk. Och om man at hans trontal, hyilket han som bekant sjelf brukar utarbeta, får göra en slutledning i afseende på hans själ och kropp, så har han aldrig varit raskare än nu. Talet är förträffligt; iaynnerhet utmärker det sig genom klarhet och bestämdhet, för att icke säga: genom menniskoförstånd. Ett sundt, starkt menniskoförstånd är visserligen hvad som nödvändigast fordras hos alla som omedelbart ingripa i lifvet, men det är isynnerhet oumbårligt för en statsman och herrskare. Vi tvifla för vår del icke på, att kejsaren menat allvarligt med sin fredskärlek, åtminstone för ögonblicket. Om man utom de allmänna orsakerna äfven söker efter särskilda orsaker, behöfver man ej tänka på ålder och sjuklighet, utan blott på de franska finanserna. De ha alllid varit kejsardömets svaga sida. Visserligen har under detsamma nationens lifskraft och produktionsförmåga vunnit myeket ; men på samma gång har äfven genom krig och glansbegär statsskulden ökats ofantligt, och man kan väl tänka sig, att en högsinnad herrskare, oafsedt den ögonblickliga förlägenheten, känner sig betryckt inom sig af att statsskuldens siffror skola mot hans styrelse föra ett så vältaligt språk. Nog ai, han har på sitt program satt fred, besparingar och förbättringar. Vi underskrifva för vår del fullkomligt detta uttalande. Wienertidn. Presse meddelar några intressanta upplysningar om kejsarens Julius Ceesars lefnad, ur hvilka vi meddela detta: Första bandet innebåller endast Julius Cxesars tidigare historia och är egentligen en historia om den romerska författningen på hans tid. Författaren har här det vidsträcktaste spelrum att framlägga sina egna politiska åsigter; och dock har han i företalet ordat så mycket om sin uppfattning af Cxsars person och karakter, att man redan der får en med stora, väldiga penndrag tecknad bild af den störste romaren, hvilken han i sitt arbete vill skildra. Mensklighetens utveckling, säger sorf, går oupphörligt framåt, hon kan af ingenting hindras eller uppehållas; men Försynen betjenar sig mången gång af utomordentliga personligheter, de der äro bestämda, att genom sitt snille påskynda verläshåändelserna och liksom slunga fram på civilisationens bana hvad som eljest endast långsamt framgår. Kejsaren räknar tre sådana stora personer: Julius Cesar, Carl den store och Napoleon I Genom korta reflektioner, inkastade här och der i hans arbete. gifver kejsaren ofta en öfverraskande klar belysning af sina politiska ideer och måhända ofta åt motiverna för sina egna handlingar. Den romerska statens historia får under hans hand prågeln j af en sortgående illustration till nut dens ställningar och förhållanden och erbjuder de rikaste jemförelser med det moderna Europas utveckling. Man måste förundras öfver den djerfhet, hvarmed Napoleon anställer sina jemförelser förenälesvis medl. len af det nyare Europas stater, hvilken man alltid t plägar antaga ega minst gemensamt med en Caxsars ellor Napoleons politiska system och hvars utveck-i i Å ing alldeles icke låter förutsätta ett slut, sådant som len romerska republikens. Det är England, om hvars itveckling den kejserlige förf. synes hafva helt andra örutsätiningar, ån annat solk hyser. Visserligen år jemörelsen mellan Rom och England icke fullständig s! ch under alla stadier genomförd, men då kejsaren s( alar om det patriciska väldets i Rom förfall, erinras nan om denna den nyare tidens konstitutionela mönterstat och får en tydlig anvisning om hvad af de sol! ande kapitlens innehåll likaledes är ämnadi att tillI ämpas på England. Vi tro oss böra anföra dettalc närkvärdiga ställe i dess helhet: I Roms tillstånd var vid den tiden temligen likt inglands före dess resormbill. Sedan flera århundralen tillbaka beramdo man Englands konstitution saom frihetens palladium. churu då, liksom i Rom, öra och rikedom voro den enda källan till makt ch äreställen. I begge länderna bestämde aristokraien valen, antingen genom mutor eller andra konstrepp. 1 Rom låt den utnämna patricier, i England örskaffade den adelns medlemmar in i parlamentet, ch till följd af en hög census var man ej i någotera af dessa länder stateborgare. Om också folket i ÖUngland icke hade någon del i ärendernas handhafande, så prisade man likväl med rätta före 1789 en rihet, som högt genljöd ur kontinentalsta:ernas stilla I 8 tmosser(?). Det vare långt ifrån oss att vilja tadla Ik deln, lika litet i Rom som i England, emedan den . örstätt att bevara sin öfvervigt genom alla medel, om lagar och bruk ställtrtill dess förfogande. Makd en måste vara i patriciernas våld, så länge de vih ade sig värdiga densamma, och man nödgas erkänna, a tan att framhärdande i samma politik, utan detta torartade uppträdande, utan denna stränga och obojgå manlighet, aristokratiens utmärkande kännetecen, skulle romerska civilisationens verk icke vara sfe MILENA