Som Henrik af Ravarra föregående morgon sagt till konungen af Frankrike, var hertigen af Guise redan den verklige herren. Han behöfde blott låta sin starka stämma ljuda i korridorerna och trapporna på slottet i Blois, för att ädlingarne genast skulle komma och ställa sig omkring honom. Men hertigen hade ej behof af så många. Han tog tio män med sig, förutsättande att gascognarne voro tjugo. — Mina herrar, sade han till dessa tio män, vi gå att utrota några hugenotter: behagar partiet er? — Lefre hertigen! svarade de tio adelsmännen. Hertigen steg till häst och red skyndsamt med sitt följe mot stadsdelen nere vid Loirefloden. Bullret af denna nattliga kavalkad, uppväckte ånyo de fredliga borgrarne. Några fönster 5 pnades till hälften, några ljus lyste bakom portarne ... — Här är gatan ... sade den tyske ryttare, som deltagit i striden och hvilken tjenade hertigen som vägvisare. Henrik af Guise darrade. Emellertid var gatan folktom och syntes ej bära några spår af striden. Men hertigen igenkände denna gata. Det var vid densamma som hertiginnan af Montjensier tagit sitt logis för två dagar sedan. En häst stötte emot liket af en tysk ryttare; hertigens af Guise häst trampade i en blodpöl... Hertigen kände en hemsk aning; han steg ur sadeln: