601RBOHG. 7. 5. BONNIERS ORIRKRKTÖH ver hennes blod lika oförmodadt och osörklarligt upphöjt till, jag hade så när sagdt äkta blått. Mina damer, i detta afseende beklagar jag eder på det högsta och hoppas, att j sympatiseren med mig, då jag önskar att konungens reformförslag måtte gå igenom. Det är visserligen ej något stort steg, men principen är dock bruten, och det är alltid något. Emellertid stöter vårt majestät på motstånd inom sitt eget hof, och hans gemål, som eljest icke är någon väninna at etiketten, tyckes här hafva gifvit efter för känslan af sin egen höga börd och tagit sin adliga omgifnings parti. Begge parterna hålla ännu i sig lika skarpt, och det skall blifva roligt att se hvem segern tillfaller. Det värsta af allt är dock att icke blott de adliga damernas företräde att blitva presenterade vid hofvet hotas på allvar, utan tillika dessas rätt — att bära puffirmar! Tänken eder hvilken riksolycka, om ett ofrälse fruntimmer skulle så visa sig på hofvet med puffärmar! Då man förfrågat sig hos konun gen, om icke adelsdamerna åtminstone skulle så behålla detta privilegium, lärer han hafva svarat, att så väl de frälse som de ofrälse damerna finge för honom bära hvad slags drägter de behagade. Quel horreur! Hofdamerna söka väl nu trösta sig med det hoppet, att sådana der galenskaper icke gerna kunna räcka länge — det vore ju den uppoch nedvända verlden — och att om den nuvarande konungen olyckligtvis skall vara demokrat, så kan väl icke efterträdaren vara det också. Under det att sålunda konungen tager initiativet till att lossa på etikettens skrankor hemma hos sig, frodas det underdåniga fjesket fortfarande lika bra som någonsin på andra ställen. Vi hatva just nu haft ett lysande exempel derpå. Vi veta alla, att konungen på sin sista jernvägsresa härifrån var nära deran att träffas af en svår olycka och landet derigenom af en under nuvarande förhållanden kanske oersättlig förlust. Hvarje svensk med hjerta i brästet och med blicken öppen för kung Carls alla goda egenskaper har säkert också varit försynen tacksam för det han besparade oss en sådan olycka. Men helt annat blifver det att genom underdåniga adresser i djupaste ödmjukhet uppvakta H. M:t konungen med tacksägelser, såsom borgmästare Eklund härstädes haft den taktlösheten att bland våra stadstullmäktige föreslå, hvarefter det för dessa ingenting annat återstod än att bifalla. Sådant kan aldrig blifva annat än fjesk, en äflan att blifva ihågkommen på högre ort, att hålla fram sin egen lilla person och göra sig vigtig. Det är allom bekant, att vår konung är en hurtig och modig man, som säkert redan för sin egen del glömt hela denna tilldragelse, om han icke på detta sätt blifvit påmint derom, och som dessutom alldeles icke är någon vän af dylika officiela uppvaktningar. Hvartill skall då allt detta tjena? Att han är älskad af sitt folk och af detta följes med deltagande, det vet han ändock, det behölva inga adresser tala om för honom. Finge han sjell råda, så bad han säkert att få slippa emottaga det der lapprityget; men det går väl ej an, och nu får man väl se i den officiela berättelsen, huru hugnesamt högstdensamme emottog de putationen och huru varmt han tackade för det honom visade deltagandet, som ytterligare var honom ett tecken på hans undersäters kärlek, — eller något dylikt... Jag deremot skulle vilja se, hvad min han gör, sedan den deltagande deputationen aftroppat igen. Mången göteborgare torde måhända känna till, att vi, i afvaktan på en permanent industriexposition, hafva ett industrimagasin här i hufvudstaden, der sabriksidkare afalla slag, äfven de af den mindre industrien, kunna mot en billig afgift utställa sina artiklar jemte derå RT 0