— böda dem alla! sade konungen. — Om det likväl skulle finnas en bland dem, fortfor hertigen, som genom sin börd ... och sin rang... — Döda! döda! befallde konungen. Hertigen reste sig och gick utan att tillägga ett ord vidare. I den kungliga antichambern befann sig en tysk ryttare betäckt af blod, som följt dEpernon ända dit. — Du skall tala tydligare än herr dEpernon, du, sade hertigen till denne. Tysken gjorde en militärisk helsning och väntade på sin herres frågor. — Du var med Theobald? utbrast hertigen. — Ja, ers höghet. — Hvad har blifvit af honom? — Han är död. — Hvar och huru? . Ä Tysken berättade nu i få ord hvad som tilldragit sig, huru Quslus förgäfves klappat på porten till Hardouinots hus, huru Theobald nedfallit död, då han försökt trycka in denna port med axlarne, huru derefter gascognarne ankommit, klädda som sjömän och körande en kärra, samt slutligen huru striden gått. . — Men hvar är detta hus? frågade hertigen, som kände en obestämd aning. — Der nere, nära intill Loirefloden. — Du skall föra mig dit. — Jag skall försöka, mumlade den tyske ryttaren, som förlorade sitt blod genom flera sår.