— 2— — — Dot talas här i dessa dagar mycket om en hofrevolution, som skall vara i görningen, om den ock ej ännu är verkställd. En hofrevolution! Det ordet är förenadt med dystra föreställningar om mord och statsfängelser. Så farligt är det dock icke här, om man ej skulle få tala om ett försök till ett blodigt mord, mord på gamla föråldrade privilegier. Den stackars adeln, som man nu söker kringskära på alla möjliga håll och kanter, är äfven här ånyo framme, nu som alltid för att påsättas martyrkronan. Det är icke nog med att man vill fråntaga den dess politiska rättigheter; dem skulle den väl i värsta fall kunna afsäga sig, så mycket det än kostade på. Men nu vill man äfven beröfva den dess företrädesrält att, isynnerhet på fruntimmerssidan, som i detta fall är svårast att komma till rätta med, ensamt få utgöra de kongl. personernas umgängeskrets, tå bilda hofcirkeln. Hvilket attentat i att tänka sig något sörfärligare än att Hennes Majestät vår allernådigsta Drottning, och våra söta hertiginnor sedan, skulle vara tvungna eller sjelfmant beqväma sig till att lika förtroligt samspråka med en blott och bar fru Eriksson t. ex. som med en grefvinna Ruttenstubbe. Hela hofvet skulle råka i uppståndelse öfver en sådan skandal, och Gud vet om ej sjelfva. samhället skulle hafva olägenhet deraf. Eller huru, är det icke eder innersta mening om saken, mina små söta välborna och högvälborna fröknar? Ja, åtminstone kunde en. sådan revolution hota hvad som återstår af adelns makt, och detta inser den klassen ganska väl. Sedan den ena stödjepelaren efter den , andra för dess forna makt ramlat undan i tidernas lopp, återstod snart nog kanske intet annat än dess privilegium att ständigt och öfverallt omgifva konungen och sålunda kunna omedelbarast inverka på hans personliga tycken och åsigter. Hvad detta kan betyda äfven i ett konstitutionelt land, och isynnerhet der systemet ännu erfordrar så mycket för sin fulländning som hos oss, är lätt att inse. Deri ligger numera dess egentliga makt, och att det således kämpar för denna sin rättighet såsom pro aris et focis, är viest icke underligt. Hela den stora saken i fråga är nu den, att kung Carl den femtonde, fördomsfri och enkel i detta såsom i andra fall, vill genomdrifva den förändring inom sitt hof, att äfven de på ett eller annat sätt tjenstgörande ofrälse personers damer skulle ega rätt att blifva presenterade på hofvet. Närmaste anledningen härtill lärer vara den, att konungens hofstallmästare F:s fru, född af adlig börd och såsom sådan berättigad att presenteras vid hofvet, icke kunnat blifva det sedan hou gift sig med en ofrälse hoffunktionär. Hittills har denna företrädesrätt, såsom sagdt, endast tillkommit adliga personers damer, äfven om dessa voro födda ofrälse. Annat qvinligt tolk kunde visserligen blitva bjudet (förut hette det befaldt) på vissa hoffester, men presenteradt i hofcirkeln — Gud bevare oss! Detta går verkligen så långt, att om ett adligt fruntimmer gifter sig med en oträlse, men dock vid hofvet tjenstgörande person, förlorar hon sin rätt att blifva presenterad, en rätt som hon dock förut egt såsom fröken. Det är besynnerligt med det der blodet. Vi karlar få dock åtminstone gå och gälla i det fallet tör hvad vi verkligen äro, så framt det icke faller H. M:t in att gifva oss ett adelsdiplom, då naturligtvis äfven vårt blod blifver nobelt. Helt annat är det med qvinnorna. Om en fröken, låt vara af den mest äkta fullblodsrace i verlden, begår den horribla sottisen att ingå en mesalliance med en plebej, en ofrälse vanbörding, vipg blifver hennes blod, icke uppblandadt med, nej förvandladt till plebejskt. Om åter en adelsman at en eller annan orsak finner för godt att gifta sig med en plebejinna, då blif