Två våningar. I Man bjöd mig en afton till rike mans tjäll, Jag gick på souper, fastän kölden var bister; Mig mötte de jublande barn: Herr magister! Välkommen! stig in! vi ha barnbal i qvälll! O barndom, du står som en hägring alltjemt! Jag följde den glada den yrande skaran, Med Axel i spetsen och Ludvig och — Maran! — Så kallas ibland lill-Marie uppå skämt. J jackor uppträdde herr Carl och herr Bengt Och tänkte sin nyvunna skicklighet visa; De gått för herr Gjörcke, — och Åsaster Lovisa Sitt bifall de unga dansörerna skänkt. Och salarne öppnas. Ett haf utaf ljus Omströmmar oas alla, och näpna kusiner, Maria och Anna i små krinoliner, Ren vänta otåligt på tonernas brus. Nu uppslås pianot, och barnen med fröjd Som elivor på bonade tiljorna svinga; Melodiskt de lekande tonerna klinga, Och glädjen står högt uti Åhimmelens bo d. J lyckliga mödrar! hur sälla J len! Val barnens, men ock eder fröjd J dereden. Som hägringar blomma i minnenas eden De flyktiga bilder. Er sjeltva J sen. Vi äldre oss samla kring sprakande härd; Mer björkved pålägges, ty Åherrns termometer Har sjunkit till tjugo på qvällent. Det heter, Att Bore med hårdbanskar styrer sin verld. Men lustig är brasan. En rykande bål Oss muntrar. De gyllene salterna njuten! Och lejve vår vinter, som smäller i knuteni Sträng är väl Kung Bore, men drickom hans akällMen klockan slår tio. Det dignande bord Nu dukas, Krystallen och silfret der skiner. Karafferna fyllas af eldiga viner, Och värden tar ordet: En skål för vår nord! II. Jag smög mig ur hvimlet, fick rätt på min rock Och gick från den skimrande våningen neder. En flicka, en trasig, med skälfvande leder, Jag mötte i trappan, en Anna bon ock. ÅEn slant goa herre! Ack, vintren är svår! Min mor bor fem trappor bäruppe på vinden. Jag såg på den lilla. Blek var hon om kinden, Och stelnad till is satt i ögat — en tår. Jag gick med den arma, jag följde den röst. En moder jag såg, lik en fågel, som lockar, Då snön yrer ned uti hvirslande flockar, De frysande ungar till balfnaket bröst. I spiseln var 4sot-svart. Hvar pinne brännt ned: Ej lås hade dörren, och vattnet var fruset, Nedbrunnet i pipan, det flämtande ljuset Sitt darrande sken öfver armodet spred. Men qvinnan var tyst; ej ett knot, ej ett muck, Hon höjde mot Honom, som delt våra lotter; Men såg hon på barnen, den armodets dotter, Då smög sig ur vissnande barmen — en suck En suck, blott en enda! Hvad låg ej deri! O moder! du vet det. Ett haf utaf smärta, Ett rop utaf ångest ur moderligt hjerta, En bön om förskoning, ett skärande skri. uDn nädenes konung! — jag bad i min själ — Böj menskornas hjertan till hjelp uti nöden! Och mildra din anda o Herre! Till döden Du dömer de arma. De frysa ihjäl. Gif bröd och gif värme, och lindra den nöd, Som trycker sin hand på den snöbleka kinden414 — Så bad jag; men upp till den iskalla vinden En dans-ton från salen dernere nu ljöd. Lill-Anna dernere, som slutat en dans, Nu sög uppå glacen. Lill-Anna häroppe Försökte förgäfves att tina en droppe Af isen i skålen ... Glace också der fanns! Nåväl då, J lyckliga mödrar! Hvar qväll J sitten så varmt vid den flammande härden: O, offren ej endast åt nöjet och flärden, Men bären er skärf till den hungrandes tjall. Tr UA fran hla dant NY TR Aa