stigit i en källare uppfylld med guld. neruginnan hade följt dem. Orörlig och utan tvifvel osynlig för de öfriga hade hon der sett huru de med guldoch silfvermynt fyllda tunnorna den ena efter den andra hissats upp ur källaren. Sedan hade hon äfven hört ett häftigt oväsen ute på gatan, värjors rasslande, bösskott, utrop af smärta från sårade och raseri från de öfvervunna. Då hade den stolta hertiginnan kännt fruktan och helt darrande stigit tillbaka upp rå sitt rum samt kastat sig på sin säng, Men snart hade hon hört någon stiga uppför trappan. Hon visste att det var den okände, denne okände, i hvilken hon anade en fiende. Ifrån detta ögonblick blef hertiginnans sömn blott och bart en dvala. Hon hörde allt hvad som sades omkring benne, utan att kunna frigöra sig från den domning, hvari alla hennes sinnen voro försänkta. Hennes själ vakade, men hennes kropp var öfverlemnad åt en sömn liknande döden. Hon kände att man tog henne från hennes säng och med snabba steg bar henne ut ur rummet. Den friska nattluften träffade hennes ansigte. Som de ansträngningar hon gjorde för att befria sig från sin dvala voro fruktlösa, började hon slutligen tro att hon drömde och plågades af en förskräcklig mara. En fuktigare atmosfer hade efterträdt nattens kyliga luft; en underlig taktmessig rörelse, en båts vaggande pi