ten; stark ström afskar brottslingarnes väg; ty o fasa! den strand, åt hvilken de hade öfverlemnat sig, var — en 0. Denna ö tillhörde Carlsberg och ligger ungefär midt i elfven. Hungern och nattkylan manade dem nu att upptäcka medel till räddning och den på ön stående ladan blef deras enda återstående hopp. De hafva förklarat, att inga qval kunna förliknas vid dem de kände vid tanken på att här gå sin undergång till mötes, men en förtviflad belägenhet alstrar ock förtviflans mod. Att nedrifva den på ön stående ladan och deraf bilda en bräcklig farkost var hvad de företogo och dervid Nilsson var nära att tillsätta lifvet i vattnet. Ändtligen var flotten ihopstaplad och de med brädstumpar i stället för åror försedda resenärerna ombord öfverlemnade sig sålunda åt strömmens hvirflande, giriga fors. Utkomna på floden drogs deras få ja med oemotståndlig makt af strömmen ned mot — helvetesfallen och en säker död spökade för flyktingarnes ögon sasom brottets lön. Denna deras färd mellan ett nästan spårJöst hopp och en säker undergång, gaf ej tid till läng rådplägning och Hultqvist kastade sin robräåda 1 strömmen och föll i detta slags liknöjdhet om lifvet, som utmärker djerfva och beslutsamma sinnen, förklarande sig nöjd med den sista färd på hvilken han var. Nilsson deremot, mera feg och kär i lifvet, grep efter halmstrået till räddning ur sin lifsfara. Han såg en svag ljuspunkt genom dimman och denna var det han anropade med all den kraft hans lungor tillät och till lycka (eller om man vill till olycka) för brottslingarne kom detta ljussken närmare. En fiskare, som var ute på ljustring, förnam ropen och skyndade att frånrycka strömmen dess inom 10 minuter säkra rof. Fiskarens råddande båt fördes med säker hand mot land och de sågo från denne, hurusom deras flotte vräktes utför fallen. Ett faktum, som ofta återfinnes hos förhärdade brottslingar, att, knappt utkomna från en straffanstalt, knappt befriade trån en öfverhängande fara, i stället för att dylika händelser borde varna dem för brottets och lastens väg, inslå de denna väg nästan ögonblickligt derefter; så äfven här. På räddarens förfrågan hvilka de voro, svarades utan minsta bryderi, att de voro handelsresande, på väg till hemmet; att de utbjudit sina varor till bönderna på andra sidan elfven och att en af dessa, till hämnd för det att han icke erhållit så godt pris han önskade, hade landsatt dem på ön och sedan öfvergifvit dem. De hemfördes i fiskarens stuga, der de erhöllo mat och omvårdnad; men då Hultqvist väl kände att han, som står under tilltal för stöld på Dannebacken, icke vågade visa sig under dagens ljus i denna trakt, för att icke blifva utsatt för länsmannens å Trollhättan argusögon, öfvertalades samma fiskare att åter sätta dem öfver elsven. De landstego nu i närheten af Kjellstorp, togo vägen öfver Torsered och inträffade vid Åkerström den 25 på eftermiddagen, då elfven ännu en gång passerades. De voro nu i Gerdhems socken och lugna för upptäckt; men Nemesis följde dem. Ryktet om deras äfventyr vid Trollhättan hade såsom en löpeld spridt sig i hela kringliggande trakten och vederbörande sökte deras spår. Länsman C. E. Berggren på Aletorp tillkommer äran att hafva befriat samhället från dessa odjur. Knappt hade han hört fiskarens berättelse, förr än han utsatte sina vedetter och anordnade spaningar i alla riktningar, hvarvid han alltmer närmade sig brottslingarnes vistelseort. Äfven länsman Ågren på Trollhättan visade en berömvärd ifver vid efterspaningen. På aftonen den 25 stötte sflyktingarne på en af tit. Berggrens spanare, kronorättaren Björk, som ansporde dem hvilka de voro. Ej nöjd med svaret och följande sina ordres skyndade Björk att samla folk, som i hast beväpnade sig med bössor, yxor o. s. v., och nu börjades en hetsjagt på rätta spåret. Brottslingarne jagades ut på slätten och upphunnos der af sina följeslagare, som på 30 stegs afstånd hotade att skjuta ned dem. Vifvet är kärt äfven för lifstidsfången och de gåfvo sig på nåd och onåd, efter ett svagt försök till motstånd. Kommissarien Berggren, som genast infann sig, förklarade sig beredd att taga dem under sina vingars skugga. Nu följde ett nytt prof på hurusom Hephästos omspann den starke Ares och Aphrodite med ett nät af metall, en omvårdnad lik den spindeln egnar flugan, och så insnörda lefvererade han två i stället för en till härvarande cellfängelse sistl. Thorsdags morgon, der de i den kända lugna hamnen säkerligen icke vidare utsättas för skeppsbrott i Göta-elf.