ÅA — — —— Från Finland. Helsingfors Dagblad för d. 16 dennes innehåller under sin ,,veckorevy bland annat följande: , Vi som i årtusenden haft ett monopol på en sträng vinter, känna nu icke till någon sådan. Snön är hos oss snart en lika rar gäst som uti Italien, Hangöbanan upphör redan att vara en klimatisk nödvändighet. Böljorna slå rättnu obehindraut mot vära kajer. Träden båra redan stora knoppar, hvilka bebåda vårens annalkande. Vår fashionabla verld, som räknat på denna vinter för att öfva sig i den franska kejsarinnans älsklingsnöje — det att löpa skridsko -— låter snart tanken trånande flyga till modeverldens hufvudstad, ty här hemma har detta nöje knappt nog kunnat kultiveras. Fortgår det länge i samma skala som under senaste vecka, så hafva vi ångbåtskommunikationen i full gång. Det blir något ovant för den finska björnen att icke få njuta af ett dolce farniente i sin lya, men de senaste åren hafva ruskat om Nalles vanor i så många andra afseenden, att han måhända lätt lär sig af med sina återstående oseder. — Den milda väderleken har varit en välkommen gäst för våra lurendrejare, hvilka med raseri Bkyndat öfver det öppna hafvet för att från Preussen hitföra rom, socker och andra efterfrågade artiklar. De estländska resorna höra nemligen numera icke till god ton. Hvad man på olagliga vägar vill införa till ett land, det går man nu naturligtvis att uppsöka i Bismarcks fädernesland. Det är Memel och Königsberg som blifvit det finska lurendrejeriets förlofvade land. — Myntfrågan befinner sig fortfarande i samma oafgjorda läge som hittills, eller åtminstone är allmänheten i detta afseende lika oviss som hittills. De ryska sedlarne cirkulera emellertid redan i betydlig större grad än förut, dels emedan hvar och en vill låta dem gå ur sina händer så fort som möjligt, dels ock emedan verkligen en rikligare tillgång på sådana begynt yppa sig, troligen emedan våra Östra grannar med begärlighet kastat sig öfver våra finska sedlar samt till och med ombesörjt resande kommissionärer för invexling af sådana. — Våra bankorevisorer hafva i förgår anställt den vanliga stora autodasn på finska sedlar. Gasverkets retorter hafva i flera omgångar varit fullproppade af f. d. ,lagligt betalningsmedel, men vi sökte på aftonen förgäfves att i gaslågorna upptäcka det ringar ste spår af det dyra brännmaterialet. Hvarje låga representerade flera tusen mark i timmen, men den brann lika flegmatiskt som vanligt. Den stora förbränningsceremonien hade nära på hotat att tillställa stor oreda bland alla upplysningens vänner, ty derunder hade nemligen en början till eldsvåda yppat sig i gasverket, ehuru den dock ögonblickligen blef släckt. — Den stundande tiden är komitgernas tid, och aldrig hafva väl så maktpåliggande uppdrag förehafts i detta land, alltsedan den tid då landtdagen i Borgå grundlade vårt statsskick. När de båda vigtiga komiterna skola sammanträda är ännu icke kändt. — Från Torneå berättar en korrespondent till O. W. 8. att en predikande qvinna nyligen derstädes uppträdt, med det påstående att hon vore Kristus sjelf, utan synd, och att hon för den, som trodde på henne, skulle öppna salighetens dörr, ty hon var fullkomlig. Nu hade Gud befallt henne vandra åt norden och dröja tre dagar och tre nätter i Torneå och lika länge i Haparanda, i en viss gård på hvardera stället, och der predika för menniskornas barn nya himmelska uppenbarelser och tända trones eld i trosbrödernas och trossystrarnes hjertan. I den gård, dit hon kom i Torneå, var hon villfrämmande; men det fäste hon sig icke vid, utan begynte enast med en ovettig och fördömande predikan, hvilken hon slöt med vidrigt skratt. Kyrkor och prester, menade hon, duga till ingenting; men dem, som trodde på henne, ville hon förlåta alla synder. Husbonden tyckte emellertid icke om de nya lärorna, utan han dref ut qvinnan före den bestämda tiden a! tre dygn. Ungefär lika utgång fingo hennes öfriga försök i staden, och derföre förkunnade hon den samma hårda straffdom, som iordom frälsaren förkunnade Jerusalem och judarne tilläggande klagoorden: O, mina barn, har kom till de sina och de mottogo honom icke 0. 8s. v. Slutligen begärde hon offerpengar till ett tecken på hjertats tacksamhet och kärlek. Men då äfven detta misslyckades, för klarade hon sig ha erhållit en uppenbarelse ofvanifrån, att på den högstes befallning en häst borde förspännas, för att föra henne