T Carl Henric Anckarsvärd. Återigen bringar telegrafen underrättelse om, att en af oppositionens mest genialiska och kraftiga stridsmän under Carl XIV Johans regime aflidit. Snart äro blott få qvar af den talang af sjelfständiga och modiga män, som djertdes bekampa de absolutistiska sträfvanden, hvilka hyllades af den nuvarande dynastiens stamfar, och bevara vårt land inom en sund och trisinnad utvecklings råmärken. Lederna glesna och betydande är den lucka, som uppstått genom Carl Henric Anckarsvärds bortgång ur tiden. I går på morgonen lemnade hans ande sin åldriga och bräckliga stofthydda och flydde till ett annat land, der väl inga politiska stormar råda, sådana som de, i hvilka han här i tiden tog så liflig del. Grefve Carl Henric Anckarsvärd, son af generallojtn. gretve Michael Anckarsvärd och friherrinnan Eva Carolina v. Segebaden, soddes på Sveaborgs fästning 1782, ingick som fänrik vid Svea garde 1798, var 1803 och 1804 legationssekreterare vid svenska beskickningen i Petersburg, deltog under åren 1805 och 1806 i kriget i Tyskland och blef följande året major i armåen. År 1808 blef han öfveradjutant hos befälh. öfver norska armen, general Armfelt. Medan han tillhörde denna s. k. vestra arme, kom han att bli en af länkarne uti 1809 års revolution, i det han krattigt biträdde Adlersparre och utförde en mängd förtroendeuppdrag trån denne, hvilka bletvo at stor inverkan på revolutionens lyckliga framgång. År 1813 blef han ötverste och chef for Nerikes regemente, och åttöljde som sådan Carl Johan till Tyskland, der han dock blef med honom brouillerad, så att han förmåddes taga sitt afsked. Från derpå näst följande riksdag (1817) daterar sig hans politiska bana, som varit så rik på skiftningar, men derunder han med skicklighet och värma förde frinetens talan, samt väldigt med snille och kraft kämpade för många af de reformer, hvilka nu äro vår välfångna egendom, men som då ofta vid deras blotta omnämnande tramkallade ljungande blixtar och vredens åska srån tronens innehatvare, en åska för hvilken Anckarsvärd dock aldrig var van att bäfva tillbaka. Under senare åren råkade A. i delo med allmänna opinionen, i det han uppträdde mot folkdemonstrationen för Carl XII:s minne på Pultavadagen. Den åldrige trihetskämpen måste då pröfva folkopinionens ogunst, liksom han förut så ofta och i så hög grad njutit det rusande i dess gunst. Anckarsvärds natur tillät honom icke att böja sig för stormen och han trotsade den med samma ungdomseld som förr, då han drog i härnad mot opinionen på tronen, men med bräckt kraft och kanske någon slöja för den förut så klara blicken. Ett hopp skimrade ännu i hans lefnadsslut mot honom, och det var, att svenska folket snart skulle se genomförd den representationsreform, som det så väl behöfver och hvilken länge, under hans parlamentariska bana utgjort hans älsklingside. Måtte hans hopp ej komma på skam. Grefve Anckarsvärd lemnar efter sig en sörjande enka, friherrinnan Charlotte Bonde, som alltsedan 1810 varit hans trogna och deltagande ledsagarinna på hans otta så upprörda lefnadsbana. Det hvilar någonting romantiskt ötver detta äktenskaps början, som, berättar slägtsägnen, kostade den älsklige aflidne grefve Bonde på Sätstaholm hans ögons ljus, hvilket släcktes i de tårar han göt öfver förlusten af den djupt och innerhgt älskade qvinna, som sedan blef maka åt Anckarsvärd, hvilken hon svurit sin tro och från hvilken hon endast tillfölje af en tillfällig oriktig underrättelse blifvit skiljd. Grefve Carl Henric Anckarsvärd blef genom sitt giftermål innehafvare af Follnäs fideikommiss och egare af Fituna, båda i Södermanland. Han etterlemnar inga barn. fFran H m fendtaaan