mängd jonglörer komma till England för att i alla gathörn sjunga hans lof. Detta var åtminstone rent spel; i våra dagar går man mera diplomatiskt tillväga. Hans efterträdare deremot behandlade dem mycket strängt. I äldsta medeltidslagarne finner man i afseende på dessa spelmän högst barbariska bestämmelser. Sålunda var i tyska lagar straffet för mord på en jonglör, att mördaren skulle böta en mans skugga. Detta bestod deri att mördaren ställdes bredvid en vägg, hvaretter den mördades närmaste anhörige egde rätt att halshugga — icke mannen utan hans skugga. Lika hånande var en fransk lag, en ligt hvilken det enda guld som erbjöds en mördad jonglörs anhörig såsom mansbot var en solstråle, som årerkastades på honom från en på väggen i solskenet upphängd sköld. Våra svenska lagar voro i detta afseende ej bättre. Det hette i Vestgötalagen, att dräpes spelman skall han ligga ogild. Dödas han ej fullkomligt utan qvicknar åter vid, må han i ersättning få en otämjd ko om han förmår hålla henne qvar i svansen, hvilken är insmord med talg, medan hon af egaren pi skas utför en backe. Liknande var en paragraf i Östgötalagen, i hvilken tillades att om djuret ej kunde af klaganden hållas, skulle han Åundslippa all annan fägnad. Till heder för den gamla svenska lagstiftningen finner man dock, att dessa hånfulla föreskrifter äro lånade. Sålunda finnes i en gammal utländsk lag i afseende på annat brott samma föreskrift, men med tillägg, att om ej qvigan kan qvarhållas af käranden, blir all klagandens ersättning den talg han får i händerna. — Senare kommo dock dock dessa spelmän åter till anseende. Tal. anmärkte i afseende på det föregå ende huru vigtigt studiet af de gamla lagarne vore för att uppfatta tidens kultur. Det sades att de voro torra, men tal. hade i dessa förlegade och beklagligen blott af ett fåtal studerade lagar funnit mera poesi än i många band af s. k. samlade dikter. Af dessa spelmän, af dessa marktschre jare blefvo langre fram trubadurer, som eg nade sig åt den glada vetenskapen. Dessa trubadurer satte dock ofta det konstiga i stället för skön konst. Raseriet att göra poesien konstig steg till sin högsta punkt inom nor den, och på Island behöfde man en särskild klav för att sätta sig in i denna ös poesi, i hvilken tal. blott funnit oförnuft och affekteradt konstmakeri. Ur ogräset växte dock upp något bättre, hvad som at den glada vetenskapen ännu står qvar såsom värderikt. I stället tör att poe ten förut sjelf sjöng sina dikter, bildade sig ett särskildt skrå at sångare och ackompagnatörer, som följde med skalden och uttörde musiken till hans skapelser. Sång och ac kompagnement voro nemligen vid den tiden oundgängliga bihang till poesien, ätven till krönikor och episka dikter, hvilka deklamerades. Större skicklighet i detta afseende erfordrades således. Denna konst utbildades sedermera till en musikalisk vetenskap och kallades för tabulatur, medeltidens generalbas, hvilket ord numera betyder helt annat: en gammal sång, något utslitet. Dessa ackompagnatörer, som nu uteslutande buro namnet jonglörer, emanciperade sig emellertid från poeterna, hade en hel repertoar af utantill lärda visor ocn kallade sig poeter, liksom mången ung man, hvilken uppträder på kalaser med tal, hyllas såsom talare, derföre att han utantill lärt sig någon för tillfället passande oration, t. ex. ur Ståhls berömda tal vid högtidliga tillfällen. Dessa sångare voro för ötrigt ej af samhällets drägg; man hade exempel på att de voro ur högre och i Frankrike will och med ur högsta familjer. Trubadurerna och spelmännen vandrade eller rättare redo emellertid i godt kompani landsvägarne framåt och förde ett lustigt lif Det var en kär som ej saknade betydelse Tal. fäste i afseende härpå uppmärksamheter vid den öfverensstämmelse, som rådde inon trubadurpoesien i olika länder, och hvilken vi sade med hvilken frihet den ene plagierade den andre. De vildaste dikter och fabler som omöjligen kunde ha upprunnit ur tvenne hjernor på en gång, bletvo inom kort tid all mänt bekanta i Europa. Medeltidens vitter het var kosmopolitisk, den diktades på vägen I den tyska riddarborgen sjöngs den tyskt riddarens och hans anors lof, i den franskt borgen den franske egarens 0. s. v. Blott säl lan byggdes dikten på originel och än mer: sällan på nationel grundval. De spanska ro