På samma gång hördes en röst, som lindrigt darrade, yttra: — Nin ädle herre, se här är stegen! — Hå! din skälm, utbrast konungen i det han slog Maugiron på axeln, jag ser att du förberedt allt. — Jag vill icke längre dölja för ers majestät, sade Maugiron, att om flickan ej finner behag för ers majestäts ögon... — Det är sannolikt! sade konungen, som började ledsna vid äfventyret. — Blir jag den lyckligaste bland män, tillade Maugiron. Han tog stegen som sakristanen räckte honom. Be: träffande denne så, under det Maugiron skyndade till muren, stängde han försigtigt sin port, dervid mumlande vi veta icke hvilken psalmvers. Sedan stegen blifvit rest emot muren, tog Maugiron sin värja mellan tänderna och steg upp. Kommen upp på muren, satte han sig grensle öfver densamma. Henrik och hans tre öfriga favoriter stodo qvar nere vid foten af stegen. Maugiron blickade in i trädgården, hvarest allt var lugnt och stilla, derefter lutade han sig ut öfver gatan och yttrade: — Ingen i trädgården ... icke ens en hund... dufvan sofver i dufslaget. — Nåväl! sade konungen, hoppa ned i trädgården och öppna för oss ... Det är satan så kallt, mina herrar. Maugiron försvann och konungen hörde ljudet af hans fall på den frusna marken. Det hopp han måste göra var