Lordens döttrar.) Af sörf. till -Slottet East Lynne. Naturligtvis var den lille earlen af Oakburn hufvudpersonen vid bordet. Den lille errlen hade satt sig bredvid Lucy och kunde icke förmås att lemna denna plats. Der gjorde han sig hemmastadd med Pompey bakom sig och sin hand i Lucys; Pompey var ännu mera underdånig mot honom än hon varit mot kapten Chesney. — Det gläder mig mycket att se, att Frank kommit sig, sade Jane till sir Stephen. Han ser mycket starkare ut. — Starkare! sade sir Stephen, han är stark som en lejonunge. Och det skulle han ha varit längescn, om icke hans mamma och Lucy klemat med honom. Kom ihåg, Lucy, att om du försöker att klema med dina ogna gossar, när de komma, som du och mylady ha klemat med Frank, skall jag hindra det. Ja, det skall jag, det säger jag på förhand. Sir Stephen hade ej ansett nödigt att sänku rösten. Tvärtom höjde han den mycket, då han lutade sig mot Lucy, som satt midtemot honom. Hon tog sig förtjusande ut i sin hvita, böljande klädning, sin brudslöja och sin krans och den vuckra guldringen på fingret. Hon säg bestört på sir Stephen och satt derefter orörlig med ögonlocken sänkta mot de purpurfärgade kinderna. Frederick, som satt bredvid henne, såg halft road, halft förargad på sin far. — Du må stirra på mig så mycket du vill, dr Grey, det hjelper icke, sade sir Stephen nickande. Jag skall göra lika mycket anspråk på de små turkarne som du och Lucy, och jag lofvar, att de icke skola bli bortklemade. ) Forts. fr. N:o 16.