stanten. Sir Stephen Grey gick in i cellen med Jones och juristen. Ja, fången hade sluppit undan — icke i ordets vanliga bemärkelse, såsom den upprörda folkhopen utanför då antog och som hr poliskonstapeln Bovler förmodade till sin fasa. Han hade sluppit undan på ett annat sätt — sluppit undan genom döden. På den simpla sängen i cellen lågo de liflösa qvarlefvorna af hvad som en gång var Lewis Carlton, den rörlige, verksamme, ansvarige mannen, han, som var ansvarig för allt hvad hun gjort under sitt lif. I häktet blef snart rörelse — en rörelse, mycket starkare än den hade varit om han sluppit undan jå annat sätt. Man förmodade naturligtvis, att han dött af vågot slags fint förgift, som han haft på sig, gömdt så att det ej observerats och som han tagit in. De, som sprungi ut, ändrade kosa; i stället för att galloppera i gränderna och andra afsides utgångar från staden, ilade de till mr John Greys hus, glömmande att hufvudstadsläkaren sir Stephen Grey var redan tillstädes. Men ingen doktor kunde uträtta något i detta fall. Mr Carltou hade varit död åtskilliga timmar. Han måste ha länge varit död och kall, då hr poliskonsta eln Bowler stod i hans cell och trodde att han sof djupt, och hr poliskonstapeln Bowler förblef hela sitt återstående lif grufligt ledsen för att han ej först upptäckt det och derigenom blifvit en märklig person. Den mest bestörte var mr Jones. Denne tjensteman stod vid bädden och såg på hvad som låg på den, mera