Då man tänker sig en riddarborg tänker man sig först äfven en riddare, men gör kanske orätt, om man ej först tänker på borgfrun, och detta ej såsom mera chevalereskt utan mera logiskt. Riddaren var ofta frånvarande i sin furstes tjenst, eller på ätventyr, eller på dessa ekonomiska förrättningar som närmast kunna jemföras med roffågelns. Borgfrun åter måste alltid vara hemma; det är dertöre af mindre intresse hvad borgherrn sysselsatte sig med än hvad borgfrun förehade. Man tänker sig henne såsom en charmant dam vid en tornering eller inbegripen i en intressant täte å tete med en gentleman i silkestrikåer, som bland hagtornsbuskar Ec. blickade upp mt hennes fönster, tills en rosett eller något dylikt, nedkastad från samma fönster, belönade den smäktande trubaduren. Men då man ej hade dylika angenäma sysselsättningar, hvad gjorde väl borgfrun, borgfröknarne och borgtärnorna? Man måste misstänka att de hade rent ut tråkigt, äfven om de såsom den franske markisen i komedien hade den trösten att vara rika. Borgarne voro visserligen försedda med många fönster med utsprång, i hvilka man kunde se åt alla håll, men äfven detta måste i längden bli tråkigt, evigt samma tafla. Men kom så någon fremmande person att upplifva taflan, då blet det ett annat förhållande. Borgfru med fröknar och tärnor, alla undrade hvem det kunde vara. Var det väl markis Ranudo di Colibrados, eller var det den ädle och gestrenge herr Vogel von Falkenstein, eller var det borgherrn sjelf som återkom? En gäst var för en riddarborg något af högsta betydelse, liksom det ännu i dag är i aflägsna landsbygder. Gästfriheten var dock i riddarborgarne ännu större, men då gästen blott utgjorde ett medel till förströelse, ett afbrott i ensamheten, bar nyssnämnde dygd en lätt anstrykning af egoism. På denna tid funnos inga gästgitvaregårdar, hospita voro sällsynta och klostren voro de enda ställen, der man kunde få hvila ut något litet. Det var derföre en lycka för en resande att då matsäcken var tom råka på en riddarborg. Man förstod på dessa att draga parti af en gäst, han var der så god som en hel post och betydde lika mycket som en half årgång af Handelstidningen eller Gö teborgs-Posten. Då en gäst — det gjorde nästan detsamma om det var en fattig pilgrim eller en riddare — trädde inom borgen, möttes han af en tjenare, som anmodade honom stiga in, eller gick han djerft på uppför den lilla trappan, der han mottogs af borgfrun. Han fick törst ett bad. Var han hungrig fick han derefter en måltid, var han trött bereddes en säng åt honom, och voro hans kläder tarfliga fick han nya sådana ur slottets reservgarderob för vandrare. Sedan han ätit sig mätt, blef det hans tur att berätta sina nyheter. Scenen förändras emellertid då det är fråga om inbjudna gäster. Man tillställde för sådana dessa enorma gästabud i medeltiden, hvilka förtjena sin egen historia. Det är emel lertid ej lätt att fatta huru dylika gästabud kunde tillställas, då, som man sett, de primitiva borgarne ej voro anlagda på komtort. I hvarje våning tanns blott ett rum; men man hjelpte sig derigenom att man begagnade rummet en trappa upp till gästabudssal och ötverlät våningarne ofvanför denna till gästernas enskilda bruk. Man indelade dem nemligen i smårum, eller rättare sagdt bås, genom upphängda draperier. I alseende på dessa draperier var lyxen oerhördt stor. ÖOtver all föreställning dyrbara tyger användes härtill, och ett stort förråd at dylika fanns i hvarje riddarborg. Historien om dessa tyger är intressant, ty den vittnar om handelus utbredning och cirkulation under denna tid i Europa. Man kände åtskilliga tyger som hade samma namn i olika delar af Europa. Ett orientaliskt tyg omnämnes först i byzantinska krönikor och sedermera på samma gång i italienska, spanska, engelska och isländska krönikor. Ett tyg var så praktfullt, att en krönikeskrifvare berättar den sagan, att strutsen kunde utkläcka sina ägg i glansen af detsamma. Det är troligen detsamma som vårt siden. Namnet på detta tyg återfinnes i vårt svenska ord abrudpell Tyget var nemligen tör dyrbart act här begagnas annat än vid utomordentliga tillfällen, såsom att hållas öfver brudparet. Analogt härmed är ordet baldakin, som ju nu betyder uronhimmel, men ursprungligen är namnet på ett orientaliskt tyg, genomsytt med silfver och guld. Sedan mau indelat rummen med draperier, beströddes golfvet om sommaren med