Holstein; men preussiska regeringen föll den för väl på läppen, att hon skulle kunnat visa samma platonism som den österrikiska. Hr Bismarck emottog adressen å sin suveräns vägnar och har nu besvarat den, sägande, att konung Wilhelm sätter mycket värde på detta uttalande af män, hvilka i sitt fädernesland åtnjuta så stor och välförtjent aktning och genom mångårig noggrann kännedom om landets förhållanden äro lämpliga att bedöma dess sanna intressen. I de uttalade önskningarne om annexation till Preussen ser H. Mt. med tillfredsställelse uttrycket af en riktig uppfattning af förhållandena, en allvarlig och ärlig aktning för rätten samt ett djupt erkännande af hertigdömenas behof, hvilka, i det de utgöra Tysklands nordligaste trakter, genom en lång och ärofull historia utvecklat sig till en rik blomstring och nu ha lika mycket anspråk på ett fullständigt och tillräckligt skydd utåt, som derpå att man fäster afseende vid deras inre egendomligheter. I alla dessa hänseenden går konungens sträfvan ut på att tillförsäkra hertigdömena en ställning, som motsvarar såväl deras välfärd som deras rätt. I det adressen stärker konungens förvissning om, att han under sin sträfvan kan så räkna på landets förtroendetulla tillmötesgående, kan han med så mycket större tillit atvakta den lyckliga utgången af sina sträfvanden, som han och hans höga allierade och närvarande medinnehafvare at högsta makten i hertigdömena mötas af ett varmt och hjertligt deltagande och omsorg om desamma. Om förhandlingarne mellan Wien och Berlin ang. hertigdomena följudes intet nytt. I hertigdömena fortfar agitationen mot ofvan namnda adress, som preussiska regeringen skyndat att taga till godo för sina planer; men denna agitation finner nu ej genljud i alla Tysklands blad, som då den var riktad mot Danmark, och förklingar ohördan, under det sjelfva det liberala partiet i Preussen enas med hvarje dag mera med regeringspar tiet om att anse hertigdömena som segerpris för sista krigets Åungeheure? ansträngningar och uppoffringar. Det är naturligt, att härunder augustenborgska partiet anser stämningen mycket tryckt. I allmänhet förbereder man sig på ett treårigt provisorium i hertigdömena under preussiskt öfverherrskap och inträde i tyska tulltöreningen. Äfven Oldenburgaren känner makten darra under sina anspråk. Han skall hafva definitivt återsändt det ryska afträdelsedokumentet till Petersburg, emedan det ej motsvarar sitt ändamål. I stället för det sålunda återskickade dokumentet har oldenburgaren icke erhållit något annat, som öfverensstämmer med hans önskningar, och han bar dertöre i denra stund ej någon afträdelseakt i sin ego. Man afvaktar i allmänhet nu endast att preussiska tolket skall genom sin representation på landtdagen gifva sitt godkännande ar dådet mot Danmark och sanktionera hertigdomenas tillroffande. Preussiska folkot skall dermed ha ristat sin egen dom i den tramtida historiens taflor. I Frankrike utvecklar sig mera kampen mellan de ultramontana prelaterna och regeringen. Utom biskopen at Moulins har ätven biskopen at Carcasonne satt sig ötver lagen och, oaktadt regeringens förbud, i en skrifvelse till sitt stifts presterskap meddelat detsamma den påfliga encyclican i dess helhet, tilläggande, att man redan kunnat läsa och beundra den i tidningarne, men att han likväl anser det för en hederssak, att inför presterskapet sjelft framlägga denna ädla förklaring af de katolska principerna; han hade önskat att den blefve förkunnad trån predikstolarne, men cultusministern ålägger tystnad -hvilken presterskapet skall förstå och uttyda. — Erkebiskopen af Tours har i en svars— — — — — — — — — — — — — — OD — — — J — — J-—-— — —— — — T2—ä -—— 2.UcL oe cc AM — 8— — A—— — skrifvelse till cultusmiaistern förklarat, att han ej skall tillåta, att i hans stift encyclican uppläses från predikstolarne; men härpå drager erkebiskopen i fält mot tidningarne, hvilka ban hetecknar som irreligiösa och ingenting förstående i afseende på Kyrkans läror (det ir egendomligt, hvad presterna i allmänhet anser tidningsskrifvarne beröfvade allt sundti förnuft), om man lemnat biskoparne fria händer, säger han vidare, att förklara encyclican, skulle de visat, att densamma ej innehåller något, som icke öfverensstämmer med den evangeliska läran och alla århundradens tradition; de skulle ha bevisat, att dessa läror ; endast och allenast äro i stånd att gifva stadga åt det s. k. moderna samfundet, hvilket, åt sig sjelf lenmadt, ovilkorligen skall leda till anarki och upplösning. Då nu, säger han, cultusministern fräntagit biskoparne frihet att meddela och utlägga encyclican, så kan man ostrafkadt angripa religionen, dess dogmer, kyrkans rättigheter, den kristna mo ralens reglor samt Jesu Christi ståthållares läror; biskoparne äro de onda, man ålägger tystnad. Emellertid framgär med visshet redan